Arbis bibliotek har åter öppnat för höstterminen (liksom det övriga Arbis) efter vårens nedstängning av verksamheten p.g.a. koronapandemin. Det var en vårtermin, som i sin olikhet från tidigare vårar kanske endast går att jämföra med hur det var under krigstiden. I tidningsspalterna har det gjorts intressanta jämförelser med tiden för 80 år sedan och det är säkert inte långsökt alls trots att olika saker stod på spel då och nu. ”Undantagstiden” har varit unik: det har samlats in berättelser om perioden för eftervärlden, firats fester på nya sätt, skrivits dagbok i både text och bild och det har redan börjat utkomma skönlitteratur som påverkats av isolationen. Vi kommer (och bör säkert) inte glömma denna tid i första taget, fastän vi gör mycket för att gå vidare och ofta omedvetet (eller medvetet) glömmer det som hände igår.
Något jag märkte i mitt arbete efter stängningen av biblioteket var hur viktig litteraturen och läsningen är för välbefinnandet, detta kan låta banalt, men självklarheter märks kanske först när deras existens äventyras. Att läsandet främjar mycket hos människan är långtifrån en nyhet, men i dagens snuttifierade och teknikgenomsyrade samhälle är det som om detta alltid upptäcks på nytt. Utöver Arbis bibliotek stängde som bekant också de allmänna biblioteken, så att endast e- och ljudböckerna var tillgängliga: detta var en helt unik situation i vårt lands historia. Ifall detta skulle ha pågått länge, hade det haft förödande konsekvenser på lång sikt. Det var tur att någonting återstod, men man kan konstatera att alla inte kunde ta till sig e- och ljudböcker, det var och är även en generationsfråga och om att lära sig använda tekniska redskap. Saken blev inte bättre av att de e- och ljudböcker som fanns var på tok för fåtaliga för att det skulle ha täckt behovet. Jag fick e-post från speciellt äldre kunder som var i behov av litteratur för att hålla modet uppe och hänvisade till äldre svensk skönlitteratur som finns gratis på nätet, t.ex. den fina Litteraturbanken i Sverige.
Det är tydligt ett behov av verklighetsflykt som gör berättelserna viktiga i kristider: vare sig det är fråga om romaner, sagor, filmer får de en annan vikt i tillvaron än vid s.a.s. normal tid. Detta är inte oväntat. Om man ytterligare vill jämföra koronavårens undantagstid med ca åttio år tillbaka utgavs det många romaner i Finland under krigsåren; papper hörde till de få varor som inte ransonerades. Många har säkert sett eller har hemma dessa pappersryggade romaner med tjockt papper, stansade med järnnitar, vars rost kanske brett ut sig på papperet.
I en värld med allt fler berättelser behövs biblioteken mer än någonsin som ordnare och förvaltare av en begriplig helhet: både under kristid och när det är ”normal tid”. Detta är viktigt för den enskilda människans välmående.
Johan Lindberg, bibliotekarie vid Helsingfors arbis
