Tar en månskenspromenad och blir påmind om tidigare liv. Eller ja, inte riktigt liv, det är ju nog samma som jag har nu (tror inte att jag har levt flera gånger förr, även om tanken är fascinerande, och under vissa perioder känts såpass lockande att jag varit frestad av idéen).
Vita bulliga moln glider fram tysta som katter på jakt över en mörk himmel. Stjärnorna syns inte än, men snart kommer de att tändas. Gatlampor ger ett gulaktigt sken, och när de vajar lite i vinden ser det ut som om trädens skarpt avtecknade svarta blad på marken rör sig.
Stilla ögonblick
Det har regnat under dagen, gräset och träden doftar nyregnat fräscht. Luften har ett anslag av kommande höst i sig, som en försynt viskning. Inte just några människor ute. Enstaka bussar far tomma över bron, de ser ut som något från Totoro. Lampor är tända hemma hos de flesta, inga gardiner skymmer sikten in till alla dessa okända människors vardag.
Med tidigare liv menar jag perioder då natten var min egentliga hemvist. Människor, platser och samtal som för länge sedan ekat bort och flagnat. Förväntningar, planer och drömmar som känns overkliga nu. Jo, det kan kännas som ett tidigare liv, utan starka kopplingar till mig här och nu. På så sätt är livet långt.
Flera jag
För, på ett sätt lever vi kanske flera liv. Det är inte bara kroppens celler som byts ut under hela vår levnad. Även omgivningen förändras, och vi med den. Processen är långsam, och därför svår att få syn på, eller grepp om. Jag kan titta i gamla anteckningsböcker och förundras lite över det jag som möter mig på sidorna. Jo, jag kan känna igen något i det, men annat är främmande. Främmande därför att jag gått vidare, eller lärt mig mer, eller glömt saker. Liknande därför att vissa uttryck och känslobanor finns kvar.
Dessa kan komma emot vid de mest oväntade tillfällen. När jag hör en viss låt, eller stöter på ett ord eller uttryck som på ett ögonblick för mig tillbaks till ett tidigare jag.
Glad promenad
Under sommaren och så här i början av hösten har jag återupptäckt glädjen i att promenera. Det är nu ganska många år som jag har varit helt fokuserad på att komma fram, där promenerande känns som ett ineffektivt och långsamt sätt att nå till min destination. Detta trots att jag vet att resan är målet. Det är bara så lätt att förtränga. Nu, och även detta är en bieffekt av coronasituationen, har jag märkt kroppens behov av rörelse. Förr kom det automatiskt av alla transporter jag hade mellan en arbetsdags olika möten. Nu är allt hemma, och därmed lätt också stillasittande. Att gå en promenad utan egentligt mål är en lyx, och något jag nu njuter av. Kanske kommer även jag att nån gång ingå i the wander society. Jag tror jag har förutsättningarna.
Ögonblicket
Jag tror att mycket handlar om en så enkel (men svår) sak som att njuta av ögonblicket. Jag bruka stolt säga att jag var närvarande, att jag kände mig levande varje sekund. Någonstans på vägen gled det där i dunkel, och mycket kom att handla om prestationer. Om att klara av, ta ansvar för, tänka framåt och så vidare. Det är väl en aspekt av att vara ambitiös. Av att vilja ”åstadkomma” saker. Inget fel i det. Men. Livet är ingen tävling. Det är inte så att den som ”åstadkommit” mest när hen dör har ”vunnit”.
Sådana tankar växer fram under mina månskenspromenader. Vad tänker du på?
