När jag var i högstadieåldern hade min goda vän en plansch på väggen med en bild av ett litet barn på en sommaräng. På planschen stod det: We do not inherit the earth from our ancestors; we borrow it from our children. Jag var i min tur regnskogsägare och fick via Kalle Anka den första informationen om hur regnskogsskövlingarna hänger ihop med vår klimatföränring. Och tanken har slagit mig att så kloka vi var där i vår 14- åriga tonårsbubbla, vi förstod redan då att världen inte är vår att exploatera.
Men åren gick och denna medvetenhet glömdes lite bort, det kom liksom annat. För att nu igen, kanske tack vare Greta, göra sig påmind och speciellt år 2020 tycker jag världen gett oss skäl att stanna upp och fundera på våra val och omval. Det här är inte en text om val i den politiska bemärkelsen, utan om val vi gör i vår vardag, varje dag. Om att välja och välja om, att förändra sina rutiner, sina tankar och sitt agerande. Att tänka om, välja om, göra om.
Kanske min personliga medvetenhet fick sig ett upplyft i våras med giftfärgen, med en ifrågasättande kommentar av en god vän om mitt agerande. Jag hade sommarkänslor efter att ha målat båtbottnet och lade upp en bild på social media. Hen kommenterade: hoppas det inte är giftfärg? Jag har tur som kloka vänner, ett litet ifrågasättande- på intet sätt beskyllande utan mera en öppen tanke att har du tänkt på andra alternativ? Detsamma gäller andra kloka vänner som ifrågasatt mina val vad gäller köttätande, gifter i schampon, bilåkande och giftfärg.
Frågorna har i sin tur lett till små tankefrön som småningom växer till en större förändringsprocess. Så skapas väl förändring, just genom att någon påpekar, ifrågasätter, och därmed rubbar min trygga invanda vardsagsverklighet. Men det kräver att kommentaren tas på rätt sätt, att det inte är ett ifrågasättande av mig personligen utan ett rop till kollektiv förändring, där det behövs min hjälp. Eller ja, egentligen är det ju min skyldighet för att försöka få jorden att må bättre.
Visst är det lätt att tänka att mina val spelar ingen roll i den stora bilden, giftfärgen är obetydlig då det finns störe spelare i bilden och de gör ingenting för ett renare Östersjön eller för att stoppa klimatkrisen. Men jag vill inte tänka att min lättja gör att saker blir värre. Gretas sommarprat lämnar få oberörda och tanken att detta är arvet vi lämnar åt kommande generationer är svår.
Denna sommar har jag tänkt på att många ”radikala” tankar i tiden har blivit main stream för oss i Norden, t.ex. mänskliga rättigheter, vegetarisk kost eller klimatångest. Förr var det personer i marginalen (ursäkta uttrycket) som hojtade om detta, nu är det grunden för vårt moderna samhälle. Det betyder att ”de högljudda” hippina var föregångare för ett nytt sätt att leva. De ifrågasatte och valde om. Genom historien har människan ändrat och utvecklar sig, i takt med att fenomen, känslor och förtryck satts i ord.
En gång läste jag ett citat där det stod: ”Easiest, of course, is to continue barbequing”. Och just så är det, lättast är att sticka ner huvudet i sanden, fortsätta som vanligt, äta kött, konsumera, stänga ögonen, måla med giftfärg. För förändring är inte den lättaste vägen, men det är en nödvändig väg. Och för att uppnå förändring tror jag vi behöver kunna reflektera och analysera kring vårt eget liv, se den större bilden. Få insikter. De är just de vi också måste göra, göra nya val, bättre val, omval. Hela tiden.
Nu har vi inga planscher och är inte regskogsägare längre, men det är vår skyldighet som medvetna människor att framförallt medvetna konsumenter att fundera på våra val. Våra barn får denna medvetenhet via utbildningsplanen i våra skolor, men för oss vuxna är det bara att granska oss själva, vilka omval tänker du göra?
