Mina första sju levnadsår omgavs jag hela tiden av åtminstone två språk; svenska hemma och danska på stan och bland vänner och bekanta.
I gymnasiet valde jag att gå humanistisk eller språklinje, som det hette då i Sverige. Förutom engelska hade jag franska, tyska och latin. Därutöver hade jag också finska, eftersom jag var finländsk medborgare och därmed hade rätt till så kallad hemspråksundervisning. På fritiden pratade jag ofta spanska med mina latinamerikanska vänner. Spanska hade jag lärt mig under mitt år som utbytesstudent i Sydamerika. En kort tid tog jag och en klasskompis också en kvällskurs i arabiska. Jag älskade att lära mig nya språk och gör det ännu idag.
Skolspråken lärde jag mig främst med hjälp av texter, grammatik- och stavningsregler och ordövningar. Till skillnad från många av mina skolkompisar, gillade jag grammatik.
Danskan och svenskan utgjorde som sagt en del av min levnadsmiljö under min tidiga barndom, varför grammatik och stavning inte alls var aktuellt. Jag förstår och talar således danska utan större problem, men skriver kanske inte så bra.
Jag har alltså badat och duschat i olika språk på olika sätt från späd ålder. Hur kom det sig då att jag inte kunde säga till min lärare i finska i gymnasiet ”Jag kan inte komma på timmen imorgon, eftersom jag har tid hos tandläkaren då.”? En lång men ändå relativt vanlig och användbar mening i skolvardagen. Var låg problemet?
Det kan till en del ha berott på att läraren var för inriktad på finsk grammatik och inte ansåg det vara relevant att bara prata vanlig finska på lektionerna. Men två faktorer av avsevärt större betydelse var min brist på motivation och min mentala blockering.
De finländare jag stötte på i min ålder på Finlandsbåten och i Finland, uppfattade jag som totala töntar med noll koll på sin klädstil. Finländskhet och finska var inte det minsta coolt i min livsvärld när jag var barn och tonåring. Men det var bara halva sanningen om mina svårigheter med finskan.
Det största problemet var trots allt att halva min släkt, inklusive hela min familj, utom jag, pratade finska flytande. Med andra ord borde rimligtvis jag också göra det. Den lilla detaljen som skiljde mig ifrån alla de andra, var att jag aldrig fått det med någon modersmjölk, så som jag fått svenskan och danskan. Lösningen kom efter att jag gått ut skolan och min frustration över att inte kunna finska blivit större än mina tankar om vad som inte var coolt. Jag flyttade till min mormor i Kuopio för en höst. På något mirakulöst sätt lyckades jag hitta jobb där, och kunde stappla på finska dagtid och gå på kurser i Finnish for foreigners på kvällarna. För första gången i mitt liv kunde jag plötsligt föra vettiga samtal med min mormor! Min finska var långt ifrån perfekt, men barriären var bruten.
Varför blir vi många gånger då så arga och frustrerade på oss själva över att vi inte lyckas ta in och förstå det mesta av ett helt nytt språk genast? Vi säger att det är så mycket lättare då man är barn och ung att ta till sig ett nytt språk. Liksom min berättelse visar, är det inte alltid så enkelt då heller. Men orsaken till att barn och ungdomar oftast lär sig snabbt och smidigt, beror förmodligen på deras totala öppenhet för sin omgivning och de medföljande språken. Vi vuxna däremot snavar alltför ofta över vårt intellekt i vårt möte med omvärlden. Vi överanalyserar och tappar bort oss i våra teorier och tolkningar, istället för att gilla läget; att alla nya språk vi tar oss an kommer i just de former de kommer och de kräver en del upprepningar, tålamod och tid. Precis som när vi var små och lärde oss konsten att gå. Och prata.
