Lära för livet eller lära av livet?

Pamela

Arga modersmålslärare?

18 aug , 2020, 00.06 pamelagranskog

 

”För den som hör att en ny språkpodd lanseras och genast tänker SAOL, en arg modersmålslärare och insändare om det förfallna svenska språket i dagens medier – vad säger ni till hen?

– Vi kör med devisen “upp till bevis”, säger Martina.

– Vi utesluter inte arga modelsmålslärare, säger Jenny.

– Var de inte de som drev igenom högertrafiken? inflikar Jens.”

Jag läser Svenska Yles artikel om den nya språkpodden med eftertänksamhet och gläds över valet av ämne! Språkpodden har redan i det inledande skedet lyckats fånga min uppmärksamhet, även om det just nu är reporterns formulering som jag fastnar för. Uttrycket ”arga modersmålslärare” snurrar nämligen i mitt huvud hela eftermiddagen. Är det så man uppfattar vårt skrå och vårt ämne?

Jag förstår av kontexten att det är ett medvetet val och ett något raljerande sätt att formulera sig, säkerligen skrivet med glimten i ögat. Men nidbilden borrar sig ändå in hos mig. Är jag en arg modersmålslärare? Är det så vi uppfattas när det handlar om språkriktighet? Säkerligen är vi arga, men faktiskt mera sällan på grund av röda understrykningar och bock i marginalen, vill jag påstå.  Vårt ämne är nämligen så väldigt mycket bredare, djupare och mer böljande. (Har ni för övrigt märkt hur vackert ordet ”böljande” är?)   

Modersmålslärare är inte språkpoliser, lika lite som språkvårdare är det. Språkvård idag handlar om så oerhört mycket mer än vad som är rätt och fel. I själva verket handlar det väldigt lite om rätt och fel. Visst har vi alla hört uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig …” och i en svunnen tid var modersmålslärarens roll annorlunda. Men på samma sätt som ett språk lever, andas och förändras, förändras också lärarrollen och ämnet. I ärlighetens namn trodde jag att bilden av yrket hade kommit längre än så här. Mycket får vi kämpa med när det handlar om att läsa och skriva, men ingen av oss vill odla en bild av oss som arga språkriktighetspoliser. Tvärtom är vi nog mycket ödmjuka inför språket och mera benägna att diskutera olika språkliga varianter och alternativa formuleringar. Sedan är det en helt annan diksussion att alla, oberoende av vilket yrke hen har, aktivt och medvetet får jobba med sitt språk.  

Modersmålslärarens klassrum ska vara ett rum som präglas av kärlek till språket och litteraturen. Där ska man hitta nya ord och låta språket bubbla. Där ska man få vila i det som andra skrivit och försiktigt locka fram sina egna formuleringar. Där, bland ord, texter och böcker ska det egna språket få växa och ta form. Det ska vara tillåtet att testa språkets gränser – för hur ska man annars lära sig?

Varför blev jag själv modersmålslärare? I ett klassrum i Karleby i medlet av 1980-talet gick det upp för mig att ämnet modersmål (som det hette på den tiden) handlar om mycket mer än subjekt och predikat. Det handlar om identitet, om att lyssna, läsa, tänka och förstå, om förmågan att uttrycka sig – det handlar om att formulera sig själv och vem man är med hjälp av språket och litteraturen.

Jag blev modersmålslärare därför att jag ville bejaka språket, inte för att förbjuda.

 Pamela Granskog är modersmålslärare som numera jobbar som undervisningsråd i modersmål och litteratur

PS. På tal om om att vara arg så var jag faktiskt oftare arg i klassrummet i egenskap av elev. Men det handlade om att vi hade så häftiga debatter i klassen. Som jag njöt! Sällan har jag lärt mig så mycket om argumentation som då.  Och podden ska ni lyssna på!

, ,

Kommenteringen är stängd.