Jag är tillbaka i Helsingfors. Solen skiner som om den aldrig gjort något annat. Under semestern lyckades jag flera gånger glömma bort allt vad Corona heter. Nu har sommaren glidit över i vardag, men övergången är nästan omärklig. Jag har redan en veckas jobb bakom mig, men är inte riktigt säker på vad jag har fått till stånd. Gränserna mellan jobb och privatliv har blivit så blurriga detta konstiga år. Det är annars en känsla som alltid tar över då semestern börjar, en förflyttning i tid och rum där jobbtakten och tanken sitter i de första veckorna, av bara farten. Att koppla om och koppla av tar lite tid.
Semesterns baksida
De senaste tio åren eller så har jag också känt att jobbstarten i augusti känns trög. Sommarens lediga tid ger mersmak, får mig att tänka att arbete inte är allt här i livet. Denna vår påverkade också detta. Jag kände mig semesterledig från första dagen. Övergången var smidig eftersom jag jobbat på distans hela våren. När jag tillbringar all tid hemma flyter gränserna mellan vardag och helg ihop. Resultatet blir ett slags limbo, ett mellantillstånd. I en annan tid av livet hade detta känts eländigt. Rutinlöshet, vänd dygnsrytm och depression går lätt hand i hand. Nu har coronan gett mig utrymme och tid att tänka och reflektera mer. Jag har känt mig mindre stressad, vilket säkert är en av orsakerna till varför det var så lätt att glida över i semesterläge. Takten är en annan, livet flyter i nya banor. Det gick under våren och försommaren, då semester och fritid hägrade bakom knuten. Ju längre detta håller på under hösten, desto tyngre tror jag det kommer att kännas. Vi är helt enkelt inte längre vana vid osäkerhet. Den trygghet vi greppat oss fast vid bygger på förutsägbarhet. Inte desto minst gäller det i en tid då politiken verkar helt uppochner och de vassa tungorna styr på nätet. Allt är i gungning och allt är i kaos, men min egen vardag kan jag åtminstone hantera. Så tror jag att jag tänkte före corona. Nu gäller inte heller det, sfären som jag ”kontrollerar” blir mindre och mindre.
Om att glömma
Därför kom semestern så skönt emellan. Det kunde gå dagar utan att jag tänkte på corona, eller på framtiden. Och nu då? Nu gäller det att bygga upp en vardag som fungerar. Vi behöver fortfarande lära oss nya saker, undantagsförhållandena till trots. Vi behöver fortfarande bearbeta det hat som fyller vår sociala vardag. Allt kan inte sättas på undantag i all oändlighet, i väntan på någon slags lösning. Kanske är det här det nya normala. För fria bildningens del betyder det ett fortsatt digiskuttande. Möten på distans, inga resor, virtuella kaffestunder. Eftersom ingen större förändring syns på horisonten får vi fortsätta där vi började i våras. Göra ännu bättre distanskurser. Reflektera över vad som fungerade i våras och dra lärdomar av det. Gå igenom vilka fortbildningsbehov våra lärare har, se på våra strukturer. Det som var hastig påkommet och snabbt lappat i våras behöver nu vara genomtänkt och ännu bättre.
Då gäller det att orka. Trots att det kan kännas tröstlöst och uppförsbackemotigt.
Minnen från en tid som var
I mitt flöde dyker minnen upp. Detta gjorde jag då och då. Här är ett foto från ett år sedan. Jag läser, tittar och ler åt hur annorlunda allt kändes då. Hur mycket jag tog för givet. Seminarier, nordiska resor till möten, kaffestunder, luncher. Nu känns varje träff speciell, för att den är så ovanlig. Det heter ju att man inte vet hur bra man har det förrän man förlorat det. Jag tror ju inte att vi förlorat all social kontakt för gott. Men jag inser och blir påmind om hur värdefulla de sociala ögonblicken är. En lektion på arbis, en lärarträff, ett projektmöte. De är inte alls självklara, och när de blir möjliga igen hoppas jag att jag förstår njuta av och uppskatta dem på ett helt nytt sätt.
Så ger också kriser som denna i bästa fall ögonblick av insikter, tid för reflektion, och möjlighet att välja vad som är viktigt på riktigt.
Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.
