Midsommar betyder så olika saker för olika människor. För mig handlar det mest om asplöv och silkespapper. Det är det som är grejen när man har vuxit upp i och fortfarande lever i en by med en alldeles egen midsommarstång med alldeles egna traditioner. Det är inte många midsomrar i mitt liv som jag har missat midsommarafton i Önningeby. En gång i början av 1980-talet befann jag mig i London. Det var sista kvällen innan jag skulle resa hem och vännerna jag borde hos hade en grupp människor från olika världsdelar på besök. När mörkret sänkte sig försökte jag förklara för några av dem att det ju var Midsommarafton ikväll och vad det betydde. Intresset var måttligt. Det kändes eländigt.
En anna gång skulle vi fira midsommar i Jakobstad, hela famljen. Det var vackert ute på Ådön och den ljusa natten ljusare än någonsin för en ålänning. Men i övrigt fanns det bara myggor. Myggor som lurade vid dörrspringan och bara väntade på att få komma in i stugan och de måste ha varit överlyckliga när man någon gång var tvungen att ta sig till utedasset. Vilket kalas för myggsvärmen. Ingen vidare midsommar den gången heller.
När jag var yngre hjälpte jag mamma att inför varje midsommarafton få vår midsommarkrona färdig i tid. Stången i byn har tolv korsarmar och det ska vara en krona på varje. Precis lika många gårdar fanns det då och varje gård gjorde sin egen krona. Materialet var silkespapper och färgkombinationerna var oändliga. Det var alltid intressant att gå till stången på kvällen när resningen skulle ske. Hurdana kronor skulle de andra ha – vad månne Pellas-Nelly hade hittat på i år? Hon hade till och med LILA i sin krona en gång!
Ibland när inspirationen tröt eller bara för att det var roligt att variera så gjorde vi krona i Ålands flaggas färger: rött och gult och blått. Vi märkte inte riktigt när det hände, och det tog nog flera år, men plötsligt hade alla andra gått över till fibertyg i kronorna och i och med det blev de alla röda, gula och blåa, för fiberduken fanns inte i andra färger. Både mamma och jag älskade silkespappret och ville inte byta. Alla andra har hållit sig till fiberduken sedan dess och vi håller oss till silkespappret. En bekant som kom till stången en gång utropade ”Vems är den där dissidentkronan, Siv, är det din?”
Många tycker att fiberduken är bättre för att den inte tappar all färg vid minsta regnskur som silkespappret gör. Men för mig har det ingen betydelse. Stången pryds bara till för den där enda kvällen, den magiska midsommaraftonen. Sen står den bara och väntar på nästa år och nästa midsommarafton. Asplöven vi knutit fast vissnar också och det är ingen vacker syn. De granna röd-blå-gula kronorna understryker nästan förfallet. För mig var det bättre när kronorna och löven vissnade tillsammans.
Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn
