Så här i pollentider brukar jag gå på akupunktur med några veckors mellanrum. Inte för att behovet är speciellt akut numera sedan jag för ett par år sedan övergick till en antiinflammatorisk kost. Den håller pollenallergin på avstånd. Numera går jag på akupunktur mera för säkerhets skull och för att jag samtidigt får eventuella spänningar i kroppen upplösta – något som jag liksom mången annan tampas med just nu på grund av oergonomiska hemmaskrivbord.
Att nacken känns styv förundrar mig egentligen för jag utnyttjar faktiskt det pausgympaprogram som min förutseende arbetsgivare har installerat i min dator. Två gånger i timmen ploppar det upp och får mig att göra några välvalda rörelser under en minut. En kollega till mig brukar skrattande säga att jag är den enda som verkligen följer programmet – till och med under möten!
Nu har jag dessutom den möjligheten att när någon blir långrandig i andra ändan av Teamstråden, kunna göra lite armhävningar eller ta några varv med hula-hula-ringen – när kameran är avstängd vill säga. Men detta till trots tar nog nacke och axlar stryk av distansjobbet och jag längtar efter mitt höjbara skrivbord på jobbet.
Alltså går jag till akupunktören. Men vart jag egentligen ville komma med detta konstaterande är, att jag, när jag nu skulle boka tid för följande gång insåg att jag då redan kommer att ha semester. Den här våren har varit så avvikande att det känns märkligt att semestern kommer som normalt. Men jag vet att det inte gäller alla och än en gång känner jag mig tacksam. Jag har varken blivit permitterad eller varit tvungen att utsätta mig för smittorisker. I den vågskålen väger lite nackont ganska lätt.
Moa
