Så där med lite perspektiv börjar kombinationen med distansskola och distansjobb te sig som en rätt enkel match. Då visste man ju (oftast) att barnen befann sig i närheten av sina datorer, förhoppningsvis fullt upptagna med att fullgöra dagens läxuppgifter. Det här med med distansjobb och lössläppta sommarlovsbarn är värre.
Häromdagen meddelade sonen mitt under min arbetsdag att matoljan var slut. Jag förundrade mig över det hela eftersom det i mitt tycke funnits en hel del kvar i flaskan.
– Flickorna friterar i köket. De gör chips av potatis och olja. I mikron, väste han.
Mycket riktigt. I köket hade en chipsfabrik startat. Vi kom aldrig så långt att vi fick provsmaka.
Idag var det sonens tur. Han målar uthuset som bäst och mitt under distansmötet kom han in i köket.
-Nu är jag klar. Var ska jag ställa burken? frågade han.
I handen höll han en burk med rödmylla. Det var dessvärre en burk som läckte underifrån, insåg jag i samma sekund.
Jag är tacksam att Studentexamensnämndens policy är att vi håller kameror och mikrofoner avstängda när vi samlas till plenum. Jag är ingen vacker syn när jag skrubbar köks- och tamburgolvet i mitt anletes svett alltmedan rösterna från plenum ljuder i mina öron. Mitt eget språkbruk är om möjligt ännu mindre vackert.
Jag medger också att jag inte är helt koncentrerad under några av ärendena på agendan. Men jag försvarar mig med att jag räddar både köks- och tamburgolv från rödmylla. Fötterna skrubbar jag efter plenum.
Nu är jag rätt tacksam att den här dagen är över. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Och nya katastrofer.
