Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

Våga släppa loss

9 jun , 2020, 13.40 peik

 

Jag behövde inte tänka länge innan jag kom på vad jag ville skriva mitt inledande inlägg på denna blogg om. Som med det mesta man lär sig som lärare var det något en elev sade, bara i förbifarten i slutet av en lektion. Denna elev visste nog inte hur orden skulle klinga kvar i mitt huvud än idag.

Hösten 2016 hade jag precis blivit färdig magister i musikpedagogik från Sibelius-Akademin och börjat på mitt första ”riktiga jobb” som musiklärare i Karis Svenska Högstadium och Karis-Billnäs Gymnasium. Jag var ung, jag var inte dum men jag var osäker och försiktig. Jag hade svårt att hitta mig i min nya roll som pedagog, och funderade på många frågor. Hur sträng skulle man vara? Hur mycket ”fick” man vara sig själv? Kunde man ha roligt i klassen och släppa tyglarna, så att säga, eller ledde det bara till kaos?

När man undervisar speglas ens egna känslor tillbaks på en. Min nervösa start gjorde nog också eleverna osäkra. Det här blev som mest tydligt för mig på en lektion med musiktillvalet i åk 8. Jag hade siktat på enkla låtar med några få ackord så att eleverna kunde testa olika instrument om de ville, och nu spelade vi ”Smells Like Teen Spirit” av Nirvana. Det lät bra, men jag märkte att eleverna var försiktiga. De vågade inte släppa loss, för att jag inte vågade det.

I den stunden bestämde jag mig för att jag behövde leda med exempel. Så jag vände mig mot de som sjöng, bad att få låna en mikrofon och sade lugnt: ”Det låter bra, men det behövs kanske lite mer fiilis i en sån här låt, kanske om ni skulle testa såhär…” och så släppte jag kontrollen, frammanade den bästa inre Kurt Cobain jag kunde och skrek refrängen in i mikrofonen: ”WITH THE LIIIGHTS OOOUT, IT’S LESS DAAAANGEROOOOOUUSS!!”

Reaktionerna varierade från skräckslagen chock till återhållet skratt. Men det fungerade. Vi hann spela låten några gånger till innan lektionen tog slut och stämningen var som förbytt. Huvuden gungade, hår flög och spott yrde. På vägen ut på rast hörde jag en av eleverna säga halvhögt, som riktat både till sig själv och till mig:

”Alltså, det här var ju faktiskt roligt!”

Det var all feedback jag behövde.

Den lektionen var en viktig lärdom för mig. Vad jag lärde mig på ett djupare plan var detta: Man kan släppa kontrollen för en stund och ändå vara en auktoritet. Ibland kanske man till och med behöver släppa loss för att vara en auktoritet. För att visa ett gäng 14-åringar att man kan leka Kurt Cobain för en liten stund, om man bara vågar.

Peik Holländer

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.