Lära för livet eller lära av livet?

Johanni,Livslärd

Att se sig i spegeln

9 jun , 2020, 12.11 Johanni

 
Foto av  Rebecca Chalmers  på  Scopio

Den här våren har jag haft mer tid för mig själv än på mycket länge. Annars är det på sommaren som jobbvardagen släpper och tankarna kan få fritt utlopp igen. Samtidigt finns det alltid så mycket att göra på stugan. Dagarna fylls lätt av små och stora renoveringsprojekt. Tempot är helt enkelt ganska högt, och det fortsätter in i semestern. Under resten av året fylls dagarna av jobb och vardagssysslor. Livet har hittat sin lunk helt enkelt. Rutiner som för det mesta är ganska behagliga. Men, priset är att inte ge tid åt sig själv, att inte se sig själv i spegeln alltför noga, eftersom det är osäkert vad man kommer att se, vem som tittar tillbaka. Den första reaktionen på denna extra egentid var att hänga på nätet igen, främst på facebook. Efter att förra året självsäkert hävdat att den plattformen är död och mumifierad har jag under våren fått krypa till korset. Jo, jag hade fel, och jo jag har hittat en mening med fb under Corona.

Samtidigt är det en flykt, om än en ofarlig sådan. En flykt undan egentiden.

Jag brukade som tonåring ha två tankar om mitt liv. Jag ville inte bli bitter (som många äldre människor jag kände i min omgivning var) och jag ville kunna se mig själv i spegeln. Det förra handlade om att jag inte ville ångra saker jag aldrig gjort, det senare handlade om att klara av att acceptera sig själv sådan jag var/är.

Egentligen tänker jag väl fortfarande på samma sätt. Som livsmålsättningar är de inte helt dåliga, tycker jag. Men, är detta något man kan lära sig? Det är lättare att ställa upp målsättningar för sitt liv än att leva dem. Om jag tror på den fria viljan måste ju de val jag gör vara mina, alltså bestämmer jag. Visst finns det saker som jag inte kan välja, och saker som väljs åt mig. Men om vi bortser från dem finns det ännu gott om utrymme i livet som inte har någon klart utstakad väg, det finns valmöjligheter åt alla håll. Det är jobbigt att välja. Besluten kan kännas så stora, så livsavgörande. Jag brukar ofta upprepa att jag är glad över att inte vara tonåring. Det är en tid som jag förknippar med mycket ångest, osäkerhet, rädsla för att fatta beslut, att ta tag i saker och ting. Allt detta döljs av en spelad självsäkerhet, ett tänkande i svartvitt om världen, moral och etik. Jag har aldrig varit så cynisk och sarkastisk som då jag var tonåring. Aldrig så tvärsäker. Nu kommer jag på mig själv med att ibland också tänka att jag är glad att jag inte är ung vuxen, typ 20. Alla dessa val finns kvar, men börjar också stressa eftersom tiden går. Vad ska jag bli, vem är jag, hur ska jag leva? När jag ser detta i yngre generationer blöder mitt hjärta. Jag vill säga, det är ingen fara, du kan, du duger och du hinner nog. Jag vill sälja idéen om det livslånga lärandet, om nya chanser, om att vara snäll mot sig själv. Men jag ser, och jag vet, att budskapet sällan når fram. Så nej, jag tror inte man kan lära andra hur de skall leva, eller hur de ska fatta sina val. Var och en måste gå sin egen väg. Det är en lockande tanke att hjälpa andra undvika de misstag man själv gjorde, och jag är inte immun mot att dela ut goda råd åt andra, oavsett om de frågat efter dem eller inte.

Jag kan säga det, för att jag själv fyller mitt liv med rutiner, med trygga, återkommande, ganska förutsägbara saker. Men också för att mitt perspektiv med tiden förändrats, liksom min uppfattning om vad som är viktigt, vad som spelar roll.

Samtidigt är jag inte helt pigg på allt för mycket egentid. Tänk om Bob lurar där i spegeln.

Våren har varit jobbig, men också bra, för egentiden har smugit sig in. Det är inte jag som tagit en timeout för att söka efter de stora svaren, eller söka djupt i spegeln efter dolda sanningar. Det har istället kommit lite allt eftersom, som av en händelse. Jag vet att jag är privilegierad som kunnat jobba på distans, som inte blivit sjuk, som kunnat släppa lite av prestationskraven, som har klarat av att vara lite snäll med mig själv.

Så vad har jag sett? Jag tycker jag är ok, jag känner mig inte bitter. Det räcker ganska bra just nu.

, , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.