Att ligga i gräset och titta upp på himlen. Hur längre klarar du av att göra det? Det är en konst, att göra ingenting. Jag tycker det är svårt. Jag kan ibland känna mig som ett stort fartyg, eller ett långt godståg. Sakta bygger jag upp farten, och när den väl är uppe fortsätter jag framåt nästan automatiskt. Det är inte sådär bara att tvärnita och se åt andra hållet. Tankarna fortsätter i vilket fall som helst att rusa framåt. När jag åker till stugan med tanken på att byta landskap för att hjälpa hjärnan sakta ner ser jag alltid först det som måste göras, skaffas, lagas, byggas, ändras. I mitt huvud och på papper skriver jag hela tiden listor på saker att åtgärda. Jag har många sådana. Jag kommer ihåg hur jag kände mig handlingsförlamad som ung. Det var en tid då jag tänkte, planerade och målade upp stora bilder, men inte fick mycket gjort. Jag var fast i prokrastrineringsträsket. Nu är jag fast i prestationsträsket.
Det är svårt att släppa taget. Om jag går och dallar en dag känner jag mig lite skyldig. Behovet att åstadkomma och att prestera ligger djupt. Kanske fick jag det med modersmjölken, kanske via skola, uppfostran, samtid. Kanske är det Luther (ständigt denne Luther). Känslan av att göra rätt för sig. Och att göra rätt innebär att prestera. Kratta upp de där löven, städa bort bråten, rensa stuprännorna. Laga verandagolvet, måla väggarna, byta bastuugnen som gått sönder. Inte vila förrän allt är gjort. Och allt är aldrig gjort.
Det kan bli för mycket. Livet kan inte bara vara listor att bocka av.
Livslistor lagom
Som yngre tyckte jag illa om det svenska ordet lagom. Det representerade allt det där ljumma, mesiga halvmesyriga betongsossetänket. Världen behövde förändras, och jag skulle se till så att den gjorde det.
Visst har världen förändrats sedan jag växte upp, och ganska mycket dessutom, helt utan min förtjänst. Den står aldrig stilla. Men den lagar heller aldrig verandagolv. Om det vore upp till världen skulle golvet långsamt falla sönder. Liksom allt annat i universum. Att göra ingenting är kanske att acceptera det oundvikliga? Alltså det att allting tar slut, att vi alla ska dö. Och eftersom vi alla ska dö spelar ingenting någon roll.
Det är en trist tanke, eller hur?
Kanske är det dags att omvärdera ordet lagom. Jobba lagom mycket, stressa lagom mycket, vila lagom mycket. När Corona-krisen hållit på en månad säger Henrika att vi också ska komma ihåg att ta hand om oss själva. Att våga släppa taget, Vara lite snälla med oss själva, i dessa underliga tider.
När jag tuffar på i samma konstant höga fart är det inte för att det krävs av mig. Det är ett val, eller skulle kunna vara det, om jag tänker efter. Ibland tänker jag att det är ett sätt att hålla ångesten på avstånd. Jag hinner inte bli deprimerad om jag fyller mina dagar med saker. Och när jag inte jobbar fyller jag dem med tankar, kultur, och nätet.
När tankarna kommer
Denna vår har gett mig tid att tänka, och att släppa en del av stressflåset som så länge fått mitt hjärta att slå lite snabbare. Jag har hunnit jobba så mycket att jag ibland kommit ut på andra sidan. För det finns en gräns. När jag passerar den tar jobborken slut. Kroppen säger till, och hur jag försöker är det stopp. Under våren har jag också fått nog av nätet. Det kommer helger då jag gör…ingenting. När jag ligger i soffan och tittar upp i taket. Alla är vi olika, och det finns inte riktigt några rätt eller fel här. Det är förskräckligt lätt att döma andra i ens omgivning för att de inte gör något, att de inte ”rycker upp sig”, ”tar tag i saker och ting” och ”får det gjort”.
Om jag då själv lägger mig i soffan känns det ibland som lite fusk. Har jag rätt att? Får jag? Klarar jag av att ge mig själv lov att? Kanske måste jag skriva upp det på en av mina listor. Kanske intill ”jag måste lära mig att säga nej”-kursönskemålet. Typ ”jag måste lära mig att slå dank bättre-kursönskemål”. Jag undrar om det finns medborgarinstitut som ordnar sådana kurser. Det kan hända att de skulle bli väldigt populära.
Så, nu har jag fäst några tankar om att slå dank på papper och publicerat i vår blogg. Nu kan jag kryssa av den uppgiften från min attgöralista. Dags att ta itu med nästa, så att jag hinner med så mycket som möjligt innan det är helg igen.
Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.
