Varje vår blommar äppelträden, oberoende av hur lång, glädjefyllt, unik eller utmanande den gångna våren har varit. Det är en punkt i årsklockan som med sin rotation och återkommande blomningsprakt ger en trygghet. Lika självklar som att det varje år blir sommar eller höst och löven faller. Trots snö i maj så kommer det att bli en sommar, hurdan vet vi inte, men det kommer att bli en sommar vilket äppelblommningen ger försmak på. På något sätt är det förstummande, att ett träd blommar i Finland och att blommorna är så fina vita, rosa fluffiga blommor, sommarblommor. Kanske de blommor extra vackert denna vår, för att glädja oss efter en osäker och omvälvande period.
Jag har alltid önskat mig äppelträd och nu, medan årena har roterat och äppelträden har blommat inser jag i äppelblommens tid att jag har fått äppelträd. Ett till bröllopsgåva, ett till födelsedagspresent, ett som arv från tidigare gårdsägare som vårdat träden med sin kärlek. Detta livets mysterium att tiden går och saker händer och mitt i allt så har man sin äppelgård, en långtidsdröm. När vi går under träden i den ljuvaste blomstertid så känns allt som en evig vår.
Men varje år i äppelblommens tid kommer också medvetenheten om hur vackert men också hur förgängligt livet är. Hur det ur ett gammalt vintrigt grått och spretigt äppelträd skjuter ut sköra rosa knoppar som sen växer i takt med solen. En stund lyser blomsterkronorna upp trädgårdar och parker men så snabbt, lite för snabbt blommar de ut och småningom börja blommorna tappa sina kronblad. I likhet med äppelblommningen går också livets gång, vi föds och blommar och tappar våra blad. Men trots både äppelblommens och livets skörhet, förgänglighet och tidsmässigt snabba svängningar kanske vi ska njuta i stunden. Även om vi inte vet hur livet ser ut nästa vår när vi är i denna blomningsfas så kan vi nu gå ut och dofta, se och njuta i äppelblommens tid.
