En lång och reslig gestalt vandrar stigen upp mot skolhuset. Snart hörs elevernas glada röster:
-Farfar!
-Skolfarfar!
Han håller upp sin hand och låter barnen hoppa.
-Give me five!
Barnen hoppar.
Farfar höjer handen högre upp. Och barnen hoppar ännu högre.
-Jag med! Allt fler barn kommer springande mot skolfarfar.
-Jag vill också försöka.
Skolfarfar låter dem hoppa. Sedan rufsar han om deras hår och frågar hur de mår?
Han skojar lite med dem. Småretas.
Skolfarfar är älskad på vår skola.
Det är han som hejar på eleverna i skidspåret, ser till att gossarna sköter sig i omklädningsrummet på simhallen, läser sagor, hjälper med matten. Berättar, skojar.
Och lyssnar.
Skolfarfar är så intresserad av allt vi håller på med på skolan. Han tycker att eleverna kan så mycket. Och han säger det:
-Ni kan så mycket sådant som jag inte alls kunde när jag var i er ålder.
Skolfarfar är en uppskattad gäst på våra fester. Med huvudet högre än alla andra skiljer han sig ur mängden. Han är glad. Vänlig. Humoristisk. Och varm. Både vuxna och barn kommer gärna fram och pratar med honom.
Skolfarfar ser med hjärtat. Han lägger märke till den som är ensam och utanför. Han finns där för den som som bäst behöver honom.
Och han läker alla sår. På riktigt. Skolfarfar är nämligen pensionerad barnläkare. Det gör inte så mycket att om skolsköterskan inte dyker upp varje vecka. Man kan lika gärna visa sina skråmor för skolfarfar. Honom kan man lita på. Han vet vad som ska göras.
Skolfarfar är inte bara viktig för eleverna. Han är viktig för lärarna också. För att han ser med hjärtat. För att han står på vår sida. För att han tycker att det jobb vi gör är viktigt. För att han bryr sig så mycket om oss att han under tio års tid punktligt dyker upp en dag i veckan på vår skola.
Tills den dagen kommer då han inte orkar längre.
Så har jag alltid tänkt. Skolfarfar kommer inte att orka för evigt. Och när den dagen kommer ska det vara lätt att ta farväl.
Vi har pratat om saken, kommit överens. Kramat om varandra och svalt ned gråten.
Nu har den tiden kommit. Nästa läsår kommer inte skolfarfar längre.
Han skriver ett avskedsbrev till elever och lärare. Där tackar han OSS för allt vi betytt för honom.
För den glädje VI gett honom.
Då förstår jag varför olika generationer ska vara tillsammans.
Vi behöver varandra.
