Sara Lövestam är en svensk författare som är oerhört produktiv – en tre – fyra böcker per år verkar vara mera rutin än undantag. Hon skriver allt från romaner till grammatikböcker och har jobbat som SFI-lärare. Titlar som ”Grejen med verb” och ”Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik” låter en ana att grammatiken inte är något tråkigt och svårt för henne i alla fall.
Jag hörde henne på Litteraturdagarna i Mariehamn häromåret när hon höll ett anförande på lördagskvällens program i restaurangmiljö. Vi fick ofta orsak att skratta samtidigt som vi fick oss en hel del lärdom till livs. Nu snubblade jag över en kolumn som hon skrivit i tidningen Språket, ”Därför går en mig på nerverna”. Där förklarar hon i fem punkter varför hon inte gillar påhittet med att ersätta pronominet ”man” med ”en”. Om man inte vill göra bort sig i feministkretsar i Sverige ska man absolut inte använda ”man” som pronomen nuförtiden. Många som vill framstå som genusmedvetna har istället börjat använda ”en” och det här retar alltså Sara Lövestam upp sig på.
Förutom att det var skönt att få lite stöd för min egen uppfattning känns det bra med någon som kan förklara hur det hänger ihop. Sara förklarar till exempel att pronominet man och substantivet man är två helt skilda saker:
”Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ”hur åker man buss i Gävle” med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ”en man åker buss i Gävle” med betoning på man!).”
Som i så många andra språkliga fenomen i svenskan nuförtiden kan man hitta trådar som leder oss till engelskan, men Sara menar förstås att det inte går att föra över diskussioner i såna här frågor direkt från engelska till svenska.
Det finns annat som svenskan nu har tagit modell av från engelskan – jag kan ta några av mina käpphästar, till exempel att folk inte längre säger ”kommer att” utan bara kommer. ”Det kommer att regna i morgon” blir ”det kommer regna i morgon” och där är den engelska modellen förstås ”It will rain tomorrow”. Istället säger folk ”Jag försöker att sova” när det verkligen inte behövs något att i svenskan (Jag försöker sova) Men där har vi engelskan igen: ”I’m trying to sleep”.
Hur skulle du översätta meningen ”She’ll leave tomorrow”? Det är lite knepigt, för lämna på svenska kräver att man talar om vad det är som man lämnar, så på svenska borde det bli till exempel ”Hon far hem i morgon”. Men det är förstås alldeles för långt från den engelska som alla vurmar så för nuförtiden så det blir förstås ”Hon lämnar i morgon”. Men den meningen är inte färdig, vad är det hon lämnar och var lämnar hon det? Hon lämnar sin man/hon lämnar Åland? Och varför måste det svenska ordet likna det engelska ordet. I årtionden har engelskans character (i en film eller bok) på svenska hetat rollfigurer eller personer, nu ska det bara vara karaktärer mitt i allt.
Passa på att läsa vad Sara Lövestam skriver om ”en” i länken ovan och håll ögonen öppna för mer av henne. Sprängfylld av kunskap, fängslande föreläsare och spännande författare!
Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn
