Man strävar och strävar. Klättrar och klättrar. Och sen då? Vad händer när man kommer fram? Tomhet. En känsla av ingenting. Visst är det skönt att vila sig en stund. Tillåta sig att pusta ut. Sedan börjar det krypa i benen igen. Denna inre slavdrivare, var kommer han ifrån? Är det instinkt, ambition eller gammal vana som knuffar på? Är drivkraften en förutsättning för att någonsin nå nånvart i livet? Eller är det ok att ta det lite lugnt ibland också? Måste man komma nånvart? Jag kommer ihåg bekanta som drömde stort. Först skulle båten bara byggas klart, eller huset totalrenoveras. Sedan, sedan började Äventyret. För vissa tog det slut där. Ju närmare målet, desto långsammare gick jobbet. För vad skulle egentligen hända sen? Drömmen hölls vid liv så länge det fanns ett mål. Andra bekanta gjorde slag i saken, renoverade klart men sålde sedan genast för ett nytt projekt.
Några få gav sig faktiskt av, eller slog sig till ro. Det heter ju att man skall vara försiktig med vad man ber om, för man kanske får det. Andra invänder att resan är målet, så länge du håller dig igång, så länge du har drömmar, så länge du längtar efter något, så lever du. Så har livet mening. Tanken om resan, det stora äventyret, livsomskakande upplevelser är kanske mer levande än genomförandet.
För, vad är det som driver oss? Får oss att stiga upp varje morgon. Gå till jobbet/skolan/ut genom dörren. Fortsätta där du avslutade igår. Bocka av din att-göra-lista.
Idéen om livet som ett projekt har sina begränsningar. När du tillräckligt många gånger nått mållinjen bara för att upptäcka nästa börjar den mista sin lockelse. Är detta allt? Eller finns det mer?
Jag tror att det som kallas medelålderskris handlar om detta. Kanske är det också en ingrediens i depression för vissa. Vad har jag uppnått? Vad vill jag ännu hinna göra? Vad är jag nyfiken på? Borde jag kanske ändå sätta ihop en spannlista. Sådant jag vill hinna med innan handduken måste kastas in. Men nej, jag tycker fortfarande det är fel utgångspunkt. Livet är inte en lista med saker att bocka av innan man tackar för sig. Så ytligt är det inte. Att grubbla, att drömma, att vara osäker på sina val kan fylla en hel del av ens dag (och natt). Att vara på väg är också värdefullt, liksom alla mellanstationer, även om de inte känns så just då.
Samtidigt. Mycket i livet handlar om vardag, i stort och i smått. Så länge du har blicken stadigt fäst vid marken går det bra. Men när du har kommit en bit på vägen, när du vet vem du är, kan betala hyran utan att behöva vara nervös varje månad om pengarna skall räcka till, har hunnit se arbetslivet från insidan, vad händer då? Jag tror dessa exceptionella tider också gett utrymme för sådana reflektioner. Åtminstone har jag för första gången på länge saktat av på takten och hunnit fundera. Fundera, utan att komma fram till några svar. Några slutgiltiga svar tror jag inte heller på.
Den som inte tidigare varit andlig, sökt efter mening, eller kanske gjort det som mycket ung, bara för att låta vardagen sedan ta över, blir eventuellt nyfiken på de stora frågorna på nytt. När kroppen har fått sitt behöver också själen näring.
Vardagslunkens rutiner kan vara ett effektivt sätt att komma igenom osäkerhet, ångest och rädsla. Vardagen är trygg, du vet vad som kommer att hända. Då tänker jag. Men om toppen är nådd? Om det aldrig blir mer än så här, bättre än så här. Om det glider mig ur händerna, fast jag har det mitt framför ögonen, och bara inte förstår det?
Om livet är en klättring mot toppen, tar det slut när vi är där uppe?
Om livet är en cirkel som går runt runt, hur ska vi nånsin komma fram?
Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.
