Jag sov ovanligt djupt när väckarklockan väckte mig i går morse tio minuter i sex. Jag brukar oftast vakna innan klockan ringer och kände mig därför närmast förnärmad av att bli så brutalt riven ur mina drömmar. Snabbt försökte jag orientera mig vilken dag det var och hann redan tänka: Yess, om bara tre dagar får jag sova längre igen! Ganska absurd tanke, eftersom jag sedan många år infört samma dygnsrytm också på helgerna för att undvika onödig social jetlag. Men en del ränder – tankemönster – går tydligen aldrig ur.
Strax efter den märkliga tankesvängen slogs jag av en annan tanke som jag läst kvällen innan i Eckhart Tolles bok Lev livet fullt ut: Om man väntar på något som ska ske i framtiden, betyder det att man inte vill ha nuet. Man vill alltså inte ha det man har utan det man inte har. Det leder till en inre konflikt och minskar livskvaliteten eftersom det gör att man förlorar nuet och därmed en del av livet. Menar Tolle. Och det känns ju onekligen lite onödigt.
En annan av hans tankar som slagit rot i mig är den om att det i en given situation bara finns två alternativ: antingen att acceptera situationen sådan den är eller att hantera den. Eftersom det brutala uppvaknandet inte kändes så trevligt i sig beslutade jag att försöka hantera situationen. Alltså drog jag resolut ifrån gardinerna och möttes av den glada överraskningen att solen sken och när jag öppnade fönstret för att släppa in lite frisk luft, hörde jag min egen koltrast hälsa mig god morgon. Och plötsligt kändes måndagsmorgonen inte alls så pjåkig mera.
Moa
