-Karin, kan du komma och sikta, brukade min pappa då och då ropa till mig från hobbyrummet. Han höll på att snickra och behövde någon som kisade med ena ögat för att se när det var rakt. Eller jämt. Eller symmetriskt.
Pappa tyckte att jag var bra på att sikta och därför kom jag gärna när han bad mig. Jag trivdes i pappas hobbyrum. Ibland behövde han också hjälp med sandpapprandet. Det var jag också bra på och gjorde gärna.
Andra starka barndomsminnen med pappa är skidturerna över älven, promenaderna på bruket och båtturerna på sjön. Jag minns också ’tophatsen’ och ’suringarna’ från kiosken. Pappas favoriter som han bjöd på vid bilutflykterna på lördagkvällarna.
Min pappa har en stor plats i mina barndomsminnen. Ändå vet jag att han sällan var hemma. Han hade ett ansvarfullt och krävande jobb som gjorde att han arbetade långa dagar, reste land och rike runt och satt ofta i telefon när han var hemma. Jag och mina syskon fick dela pappa med många andra människor.
Minnena med pappa starka och bärande. Små vardagliga händelser som för alltid etsat sig in i mitt medvetande. Som gör att jag känner mig älskad och trygg.
Det har min pappa ibland haft svårt att förstå. Jag förmodar att han, som så många andra föräldrar, har dåligt samvete för hur han använde sin tid då jag växte upp.
Det här kommer jag att tänka på när jag tar del av elevernas kommentarer gällande distansundervisningen som för några dagar sedan avslutades i våra finländska grundskolor. En utvärdering som egentligen inte bara handlar om hur skolan lyckats distansundervisa utan även hur hemmen klarat av undantagstiden. För samtidigt som skolorna stängde dörrarna för kontaktundervisning så skickades många föräldrar hem på distansarbete. I all hast ställdes många familjer inför helt nya utmaningar. Hela familjer skulle arbeta hemifrån, på egna datorer, i lugn och ro, med jämna pauser, mat, vila och motion i lämpliga mått.
Familjer med små bostäder blev tvungna att skicka iväg något av barnen till morföräldrarna vilket ledde till att hela familjen inte sågs under hela distansperioden. Andra möblerade om i bostaden och gjorde arbetsrum i vardagsrummet, tvättstugan eller i garaget.
Samtidigt som föräldrarna skötte sina egna arbetsuppgifter hemifrån fungerade de som assistenter i barnens skolgång. De printade ut instruktioner, loggade in på nätsidor och möjliggjorde elevernas deltagande i videomöten. Och när kvällen kommer klädde de på sig och gick ut i naturen tillsammans.
Jag pratade under distansperioden med några av våra föräldrar i telefon. De gav uttryck för det jag redan anade. Jag följde ju samtidigt med hur min egen dotter jobbade hemifrån med två barn i famnen.
-Det är kaos här.
-Jag vet inte hur jag ska orka.
-Jag tar en dag i taget.
-Kan det här inte ta slut nu!
Många föräldrar kände sig bristfälliga. De hade inte lyckats såsom de skulle ha velat. Eller som de upplevde att någon annan förälder i klassen hade. De hade, precis som min pappa, dåligt samvete.
Men vad sade eleverna då? Hur upplevde de distansperioden?
De allra flesta tyckte att mera tid med egen familj varit det bästa. Att de hade varit mera utomhus och fått lika mycket hjälp av föräldrarna som lärarna i skolarbetet. Tillsammans hade de gjort slöjd- och konstuppgifter, satt upp fågelholkar och motionerat. Lagat mat och bakat.
Det här minnena kommer för alltid att bära.
Tänker jag och hoppas att det skulle gälla alla.
Alla.
