Halvvägs in i distansperioden suckar min 10-åring när hon lägger sig.
”Tänk. Ifjol längtade jag efter sommarlovet för att jag tyckte det var tungt att gå i vanlig skola. Men då visste jag ingenting om det som skulle komma i år.” Hon suckar och skakar på huvudet åt sin egen okunskap.
Men ändå är hon den av barnen som gått som tåget med distansundervisning. Hon har koll på läxor och hon ber om att inte bli störd när hon stänger dörren till sitt rum inför meet-lektionerna. När vi väl lärt henne att plocka in bilder i svarsdokumenten och strukturera svaren hon lämnar in (”ja, det är viktigt att numrera uppgifterna”, ”man måste naturligtvis ha en rubrik” och ”styckeindelningen ger texten en struktur”) går det mesta på räls.
Hon axlar ansvar för sitt lärande – och antagligen är det just den biten som också varit tung för henne. Från hennes rum har vi hört blockflöjtstoner, körsånger och fnitter. Och jag har lärt mig att man också kan umgås via whatsapp. Man kan göra läxor tillsammans, man pysslar på varsin sida av skärmen och man kan läsa högt för varandra.
Tonåringen har däremot svårt att hasa sig upp om morgnarna. Om lektionen inleds kl. 8.30 kan man väl sova åtminstone till 8.29? Vi försöker reda ut Wilmaanteckningar och följa med. Men bristen på den struktur som närundervisningen ger kan vi inte kompensera fullt ut. Det är inte så lätt med en tonåring som tycker att vi ska chilla och att han nog har koll på läget.
När beskedet om att närundervisningen kommer jublar den ena medan den andra stönar.
”Jag kunde ha återvänt för de tre sista dagarna av läsåret. Då brukar det vara roligt”, säger tonåringen.
Två dagar innan skolan ska inledas talar 10-åringen i telefon med sin kompis som går i en annan skola. De fokuserar på frågesport. ”Gissa hur många som går i min klass?” ”Tror du det finns nån som heter Henri?” Frågorna som ställs har ett klart tema: skolan. Kvällen innan det är dags att gå till skola är väskan packad i god tid, kläderna är framsatta och jag får noggranna instruktioner om när hon ska väckas.
”Det är så himla roligt”, säger hon lyckligt innan hon somnar.
Visst har en del lektioner gått bättre, andra sämre. Visst har det varit jobbigt många gånger. Visst finns det en allmän oro för de mest utsatta och svaga. Men sällan har vi insett skolans betydelse så tydligt som nu, oberoende av om det handlar om kunskap eller sociala kompetens. Sällan har vi föräldrar haft dylika möjligheter att få en insikt i vad som sker i skolan. Aldrig tidigare har vi vetat så mycket om skillnaden mellan närundervisning och distansundervisning.
När jag kör dottern följande morgon ser jag många barn på väg till skolan. De allra yngsta springer längs trottoaren medan ryggsäcken gungar fram och tillbaka. Jag tror de behöver få knyta ihop sitt läsår. De behöver få känna av en vardag som i någon mån påminner om den vardag som fanns i början av terminen. Jag tror att det för en del kan handla om ett framtidshopp, en känsla av att livet ändå fortsätter.
Och tonåringen? Kl. 22.30 börjar han putsa sina grådaskiga Nike-skor i hopp om att de ska återfå sin vita färg. Kl. 22.45 kräver han att få en trasa och lite vatten. Cykeln ska putsas efter dagens skogstur. Kl. 22.55 kommer han in.
”Nu känns det bra. Nu har jag fått nånting ordentligt gjort”, säger han.
Sen ber han mig väcka honom tidigt, så att han säkert hinner till skolan i tid.
