Väckarklockan ringer.
Igen.
Den har en irriterande benägenhet att ringa varje morgon. Och just när jag låg och sov så gott. Eller, ringer och ringer, det är ett stilla pianostycke, som gradvis blir mer högljutt, som kommer från min mobil.
Ute skiner solen redan. Det blev vår också detta år. En tid kändes det som att allt var så uppochner att det kanske inte skulle bli någon.
Men, så småningom satte sig nya rutiner. Livet blev mer virtuellt.
Från lättsamma skämt om en släng av Corona till ångest till vardag. Eller, en slags vardag. Det där med att leva i bubblor har var aldrig blivit tydligare. Och liksom med allt annat i livet, har vi olika förutsättningar och olika kapacitet att hantera förändringen. Den som är lycklig nog att ha ett jobb som går att göra på distans, den som har ett jobb, den som har utrustning och uppkoppling som fungerar, den som är van att vara på nätet klarar sig bättre än den som saknar något av det jag just räknade upp.
Den som är i en riskgrupp har det tuffare. Den som jonglerar mellan jobb och familjekrav, och den som är ensamstående kan också ha det betydligt tuffare. Liksom en massa andra utsatta.
Jag tillhör den första gruppen. Den som kan jobba på distans, som har ett jobb, som är van med nätet, som befinner mig vid en punkt i livet då barnen flyttat hemifrån vilket betyder en tillräckligt stor lägenhet för att kunna leva och jobba hemifrån utan större besvär. Med andra ord hör jag till de som klarat sig bäst denna vår. At jag alltid har varit mer intro- än extrovert har också hjälpt.
Mina erfarenheter och kunskaper kring det digitala har varit mer efterfrågat än någonsin tidigare. På kort varsel har vi i samarbete med andra erbjudit webbinarier, digital handledning, nätmöten och andra resurser. Deltagandet har varit rekordstort. Det har motiverat och gett kickar att erbjuda ännu mer. Jag har trots allt arbetat med flexibelt lärande, distanserande och digitala hjälpmedel i över tjugo år. Det som har hänt denna vår är något jag arbetat för mycket länge.
För. Plötsligt är en digital vardag inte en abstraktion. Vi befinner oss mitt inne i den. Och mycket av det många av oss har gjort gradvis de senaste tjugo åren blir plötsligt synliga.
Det finns ett uttryck för människor som förbereder sig på allvarliga störningar i samhället. De kallas preppers. De gör upp listor på sådant som måste finnas hemma om strömmen går, om gränserna stängs, om matförsörjningen fallerar, om kriget kommer. Jag är inte en prepper.
Men i det digitala märker jag hur jag helt omedvetet under en lång tid förberett mig på en situation som den vi har nu. Jag såg den inte komma, jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli, och mycket har varit nytt och överraskande. Men verktygen har funnits där, och därför har jag klarat mig bra.
Det är lätt att känna lite skam för det. Skam verkar vara en känsla som många människor har en fallenhet för. Jag har det bra, jag har ett jobb, jag svälter inte, jag har till och med haft roligt under våren. Tidsuppfattningen har förändrats, den kontinuerligt naggande stresskänslan som levt i min maggrop så länge har lösts upp.
Jag tycker om det jag gör, och jag gillar när jag kan bidra med något, när jag kan hjälpa. Men precis som det är fult att tala om pengar känns det lite förmätet att lyfta på svansen i dessa tider. Många lider, många har ångest, många förlorar allt. Dessutom är ovissheten stor. Hur skall detta sluta? När ska det sluta? Vad händer sen? Vad finns kvar?
Det är en balansgång, att hantera all denna osäkerhet, att känna empati med alla som har det svårt, och att samtidigt våga må bra själv. Varje dag blir det lite varmare, solen är uppe lite längre. Jag har tid att tänka, tid att promenera, tid att lära mig nya saker. Jag vet inte när detta är över, eller vad som kommer sedan. Jag försöker ta det en dag i taget, och njuta när jag kan.
Väckarklockan ringer. Igen. Och idag vaknar jag med ett leende.
Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.
