Jag började rutinmässigt ett mejl med ett ”Hur mår ni?”. Så slog det mig att frågan inte just nu kan användas som vanligt. Jag kan inte fråga ”hur går det” i största allmänhet. Det är inte givet att det går bra. Jag fortsatte därför med att säga ”Hoppas att ni är friska” och frågade sedan hur familjen står ut med isoleringen under coronaepidemin.
Jag uttryckte mig plötsligt så som man gjorde ”förr i tiden”. Jag tänker då speciellt på brev från medlet av 1800-talet, som jag läste en del av då jag forskade i välgörenhet. De breven inleddes med ängsliga förfrågningar om hur den eller den mådde, och fortsatte med långa rapporter om olika familjemedlemmars hälsotillstånd. Till slut var det en lång liturgi med förhoppningar om att hälsan skulle stå alla bi. ”Hostar Viktor ännu lika illa? Får farmor alls någon sömn på nätterna för all benvärken? Sköt om er och kom ihåg att dricka brunn emellanåt”, kunde det heta.
Jag irriterade mig, då som ung, på att brevskrivarna inte kom till sak. Jag sökte febrilt efter upplysningar om hur personerna eventuellt hjälpte de fattiga. Visst hittade jag guldkorn. Småningom förstod jag att allt tal om sjukdomar och hälsa också var viktigt. Det var inte alls givet, före penicillinet kom till, att man klarade sig från en lunginflammation. Hosta kunde innebära ett livslångt lidande och en ofta lönlös kamp mot tuberkulos eller ”kräfta”. En aspekt av att hjälpa de fattiga och sjuka var faktiskt en, primitiv, önskan om att därmed själv undgå det onda. Givmildheten ökade av att man levde i ständig osäkerhet om hur det skulle gå för en själv och andra.
”Hur mår du?” ”Tack bra, hur mår du själv då”, har det ofta låtit på seminarier och fester där jag har rört mig. Först tredje gången den första frågan ställs ger jag möjligen ett ärligt svar. För jag är ju finlandssvensk och väluppfostrad och vet att hålla mitt för mig själv och att ta det försiktigt på begynnande fester. I vissa situationer tränger sig ändå det dagliga livets verklighet snabbare än så igenom de kulturella konventionerna. Jag förstod, så snabbt som jag skrivit ned mitt ”hur mår du” att det inte är självklart att jag kan skicka ett julkort om ett knappt år. Det gäller att bry sig genast och på riktigt.
Alexandra Ramsay, planeringsansvarig lärare i samhällsämnen vid Helsingfors arbis