Ingenting är mer bestående, lugnare och tryggare i dessa dagar än att höra Tove Jansson läsa ur sina böcker på Yle Arenan. I denna coronastorm och dimma, i en oklarhet och ständig väntan på sommaren, öppningen, räddningen, så är det lugnande att läsa om Snusmumriken som varje år på senhösten går in i skogen.

I boken Sent i november är det ingen farlig skog utan en vänlig skog där skogen gömde honom i en mild och utsökt ensamhet skriver Tove. Han som hela sommaren varit omgiven av glada intensiva människor får nu dra sig tillbaka i sin egenvalda ensamhet och i sitt lugn. Denna känsla och behov av ensamhet är bekant från intensiva coronakarantändagar som innehåller mycket gemensam tid med barnen och fina roliga unika stunder, men som för att ses genom den vackra och värdefulla linsen behöver balanseras upp med promenader i skogen, just i en mild och utsökt ensamhet.

Vi låser in oss med vardagen i våra hem och vrår och gör våra rutiner. I dagar som dessa kan kombinationen mat, barn, jobb vara utmanande. Men i kaoset finns också tröst och en vetskap om att sommaren och våren, värmen och allt växandet kommer. Småningom i takt med solen börjar vi också öppna luckorna till våren. Det älskvärda småslarv som brukar omge ett sommarhus, krattan och hinken och hatten som väntar där på nästa morgon och gör att husen blir öppet och bebott, skriver Tove. Just så känns livet nu, alla saker är lite på hälft, gården, gräset, grödorna. Men samtidigt är huset öppet och bebott, hemtrevligt och halvfärdigt.

Mest tycker jag om Trollvinter där Tove läser om Tooticki som säger allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Men enkelt, klart och oöverskådligt, därför är det bara att acceptera osäkerheten. Att acceptera osäkerheten och det oöverskådliga i sutationen är svårt och brutalt men Tove skriver om det så enkelt och tröstande. Vi får helt enkelt bara finna oss i situationen, i allt det osäkra, och det i sig får räcka.