Lära för livet eller lära av livet?

Pamela

Feta grisar, blomstertid och en vinkande son

16 apr , 2020, 17.59 pamelagranskog

 
I rummet intill övar dottern på blockflöjtsläxan Den blomstertid nu kommer.

Det ska genast sägas: vi har våra utmaningar. Distansundervisning och distansjobb är inte alltid en hellyckad kombination. Igår gav jag inte mig själv godkänt. Det gjorde ingen annan heller, för den delen.

Två gånger bjöd jag på uppvärmd mat. Enligt en i hushållet är det inte riktig mat.

”Vad har du tänkt att jag ska äta?” frågade den snabbt växande tonåringen. (Ja, han kockar själv vid behov.)

För andra veckan i rad missade jag glassbilen. Jag sprang ut på fel sida av huset medan jag hörde den evinnerliga melodin försvinna i fjärran. I ilskan kallade jag de övriga i familjen för ”feta grisar”. Det uppskattades inte. Och just nu vräker snön ner över Helsingfors medan dottern övar på blockflöjtsläxan Den blomstertid nu kommer. Situationen är absurd, på alla plan.

Men det finns också något i läget jag gillar. Jag tror det handlar om en kalenderfri fritid. Hittills har middagen alltid varit en stressfaktor hos oss. Vem hinner hem för att fixa middagen innan kvällsbestyren med violinlektioner, karusellövningar och handbollsträningar tar vid? Vem står smått svettig vid spisen och slänger fram maten innan någon annan ska iväg?

Nu är den största utmaningen att tajma teams-möten med skollunchen. Fördelen är att avståndet från arbetsrummet till köket är betydligt kortare än vägen mellan arbetsplatsen och middagsbordet. Med god planering slänger man lunchen i ugnen under en paus för att den ska vara färdig lagom tills våra magar kurrar. Ibland äter vi tillsammans, ibland när det passar vår egen tidtabell och läsordning.

Men det är lite befriande att ha en kalender som inte styr över våra kvällar. Det väcker en också till insikt om att vardagen inte behöver vara välfylld. Det går att leva ett gott liv utan kvällar med inbokade sammankomster och träningar. Förvisso saknar vi de sociala kontakterna, men det finns också en hel del som kan skalas bort.

Hemma försöker vi respektera varandras möten och lektioner och låta bli att störa. När dottern har problem med ljudet under sin Meet-träff rusar dock både mor och far till hennes rum för att hjälpa till.

”Kom inte hit, pappa. Du har bara kalsonger på dig”, ryter dottern, uppenbart rädd för att han ska skymta i bild.

Själv är jag noga med att påpeka att man inte får störa när mamma sitter med hörlurarna på för då handlar det om viktiga möten. Häromdagen deltog jag i ett sådant Viktigt Möte. Plötsligt såg jag hur mina möteskollegor flinade i rutan och vinkade.

Sonen hade smugit ut på verandan och vinkade till mina möteskollegor genom fönstret.  Censorskollegorna vinkade glatt tillbaka.

”Du sa att jag inte fick störa dig. Det gjorde jag inte. Jag vinkade bara”, sa han.

Så vi fortsätter måra å på, som man plägar säga i barndomslandet. I väntan på andra tider, bättre tider och annorlunda tider.

, , ,

Kommenteringen är stängd.