Lära för livet eller lära av livet?

Johanni

Lärandetid

15 apr , 2020, 12.14 Johanni

 
Det nya hemmakontoret.
Hemmakontoret har blivit en studio.

Ett vitt täcke lägger sig över tomma gator och torg i Helsingfors. Vi, som denna vinter inte haft någon vinter alls, får nu plötsligt snö. I mitten av april. Det är inte mycket som kommer ner, men det är konstigt. Inte så att vi aldrig skulle ha haft snö i april, det har vi ju. Men då oftast som en fortsättning, eller återkomst av en vit vinter. Nu är det som om vintern kom först nu. Och det är konstigt. Jag kan inte låta bli att tänka att detta är en bra situationsbeskrivning av livet just nu. Inget är som det skall. Och inget går att säga om hur det skall bli. 

Jag hörde till dem som tog lite lätt på Coronan i början. Jojo, det går över. Nätet skämtade om en släng av C, och memen florerade. Det var långt borta, det var inte så farligt. Sedan gick det mycket snabbt. Då tänkte jag att detta var en katastrof för vår tid, den utvecklades hastigt (vilket passar vår ständigt uppkopplade vardag), det finns inget botemedel (tänk katastroffilm), alla hade åsikter på nätet och snart nog drogs hela samhället med i en kapprustning där alla tävlade om vem som genomförde de kraftfullaste åtgärderna, trots att experterna inte var eniga om deras effekter. Det mänskliga psyket reagerade instinktivt. Vi stängde världen. Allt hade gått med en hastighet som är symptomatisk för vår tid.

Min tredje reaktion var att detta nu blir ett maratonlopp, där vi bara sprungit hundra meter. Några höll med mig, andra menade att jag var för pessimistisk.

En dryg månad senare känns det tyvärr som jag kanske var inne på rätt spår. Detta kommer att ta tid. 

Allt påverkas. Först gällde det att vänja sig vid distansarbetande på heltid. Sedan kom känslan av isolering, av ”social distansering”. I takt med att allt mer i samhället stängdes, inklusive så småningom gränsen till Nyland, kändes det hela mer och mer overkligt. Från att ha varit en tillfällig oläglighet (jag kunde inte gå på bio i söndags) blev det något mycket allvarligare.

Det tog alltså tid innan allvaret sjönk in. Nu skulle jag vilja påstå att det har sjunkit rätt djupt.

Med den nya vardagen kom så småningom nya rutiner. Jag märkte att jag plötsligt började vara på facebook igen, efter att så sent som i höstas självsäkert påstått att plattformen är död och att likstelheten börjat sätta in.

Förutom behovet av en virtuell mötesplats kände jag också ett sug efter att lära mig mera. Jobbet har länge varit så intensivt att nästan all fortbildning har fått stå tillbaka. Ofta har jag känt mig frustrerad över att inte hinna lära mig nytt, inte hinna pröva nya saker. Det enda som har hindrat mig har varit jag själv. Trots att jag arbetar med livslångt lärande har jag inte alltid levt som jag har lärt. Andra saker har fått gå före.

När alla resor, alla möten och allt socialt umgänge upphört finns det i min vardag plötsligt tid för lärande. Eller, jag ger mig själv tid. Det finns bara så mycket jobb du orkar göra under en dag. Sedan kommer gränsen, och det blir tvärstopp.

Varje gång jag har blivit nyfiken på något jag inte kan, söker jag nu upp ett par youtube-videon för att försöka förstå. Jag gör upp listor på nya saker som jag lär mig, eller skulle kunna ta i bruk. Hittills har det mest handlat om teknik, att göra bättre live-sändningar, att redigera ljud, att producera podcasts eller använda för mig nya verktyg som Ableton eller MS-Teams. Jag har alltså börjat med det som intresserar mig mest, vilket alltid är en bra startpunkt för nytt lärande. Nu hoppas jag att denna nyfunna iver skall hålla i sig så att jag småningom utvidgar till andra saker, sådant jag behöver bli bättre på, men inte riktigt känner lusten till. Jag tänker att det är bra att ta ett steg i taget.

Det har blivit väldigt tydligt att två saker styr vad jag försöker lära mig mer om just nu. Det ena är mitt intresse, min nyfikenhet. Den andra, minst lika starka faktorn är att jag ser vad det hela skall användas till. Att vara nyfiken räcker bara så långt. Att drivas av tanken på direkt nytta fungerar inte heller så bra utan egen motivation. Kombinationen jag vill och jag behöver är däremot kraftfull. Min vardag har därför växt med tiden till att också innehålla lärande. Resultatet är en arbetsdag som flyter på bättre, en roligare tillvaro och ett bra sätt att få tiden att gå. Kanske att lärandet efter detta kommer att få en större plats i mitt liv, och varför inte också i samhället i stort. Just nu känns det svårt att tänka sig att allt skulle återgå till att vara som förr. Hur klarar du vardagen, har du lärt dig nytt, och vad tror du händer sen?

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.