Den lilla, sketna partikeln är nu en global angelägenhet. Samtidigt är den vars och ens ensak.
Den syns inte i ett traditionellt mikroskop, så obetydlig är den. Den kan varken överleva eller förflytta sig på egen hand. Men med hjälp av oss människor har den tagit planeten i besittning.
I en månad har hela världen pratat om den varje dag och kommer att fortsätta göra det en lång tid till. Inte så att alla ändå ens skulle ha hört om den. Vi är olika lottade, både i vårt land och i synnerhet i många andra länder. Många är dåligt informerade, många samhällen är också dåligt rustade om den kommer för nära. Då tar den över.
Speciellt i Sverige har man velat hålla fanan högt när det gäller det här med ensak. Det ses som ett slags obestridlig grundrättighet att personligen få ta ställning till hur man ska agera i förhållande till råd och rekommendationer. Så pass, att man ofta tycks tro att systemet är väsentligt annorlunda i alla andra länder. Att andra länder styrs med diktat och maktmedel, medan endast Sverige styrs med information och kloka överväganden. Att det t.ex. är skillnad på svenskt folkvett och finländskt bondförnuft. Fast det kanske är det, faktiskt. I Sverige tycks i alla fall rekommendationer tolkade med folkvett ha betydligt mindre effekt än uppmaningar tolkade med bondförnuft i Finland.
Hur som haver, kalaset bara tilltar för den sketna partikeln så länge vi människor inte tillfälligt lyckas kontrollera vårt behov att förflytta oss och utbyta aerosolpartiklar med varandra. Det enda vapnet vi har tillsvidare, hur motbjudande det än är, är att undvika varandra.
Det är vår gemensamma sak, globalt. Men det är också vår ensak! Varje plastpåse i oceanen är använd och lämnad någonstans av en människa som hade kunnat låta bli att göra det. På samma sätt är varje personlig begränsning av den egna lilla världen, för en tid, ensaken som gör att den gemensamma saken kan lyckas.
Det borde man nog kunna ta till sig både med svenskt folkvett och finländskt bondförnuft.
