Något år efter att min man hade dött skrev jag en blogg om hur hans bortgång trots allt också fört något positivt med sig: vänskapsrelationer från barn- och ungdomsåren återuppstod. Vänner som jag haft mera sporadisk kontakt med tog kontakt och visade att de brydde sig om mig. Det blev början på en ny vänskapstradition där tre barndomsvänner och jag nu sammanstrålar två gånger om året för att fira ett veckoslut tillsammans.
Därför är jag också övertygad om att den kris som vi just nu befinner oss i på sikt kommer att föra något gott med sig. Och det är jag inte ensam om att tro. På Yle:s nyhetssida läste jag en intressant intervju med professor Arto O. Salonen, professor i samhällsvetenskaper vid Itä-Suomen yliopisto och en av dem som myntat begreppet ekosocial bildning i Finland. Han konstaterar bland annat att saker och ting i allmänhet förändras först när det är absolut nödvändigt. Och just nu befinner vi oss i en sådan smärtfylld situation. Vi – både samhället och vi som individer – har av yttre omständigheter tvingats att stanna upp, vi befinner oss i en t-korsning. Frågan är i vilken riktning vi ska fortsätta. Och det är här vi har möjligheten, menar Salonen. Om vi nu går med på att fråga oss själva vad som på riktigt är viktigt för oss, står vi inför något nytt.
Vi har ännu inget facit på hand, men redan nu står det klart att gemenskapen med andra människor och upplevelsen av att vara en del av ett större sammanhang, är oerhört viktiga. Väldigt få av oss har till exempel haft någon direkt beröringsyta till alla de äldre människor på äldreboenden som upplever ensamhet i vardagen. Nu kan vi alla känna denna ensamhet alldeles konkret, konstaterar Salonen.
Frågan är förstås om den insikten kan leda till förändringar också på lång sikt? Jag vill tro det. På samma sätt som vi lär oss att fungera och umgås på distans på ett helt annat sätt än tidigare, tror jag också att vi lär oss att värdesätta våra mänskliga relationer på ett annat sätt. Och inse att var och en av oss utgör en länk i ett system, där allt och alla är beroende av varandra.
Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis
