Ryktet sprider sig. Någonting är på gång, någonstans långt borta.
Det skrämmer men påverkar inte mig.
Inte ännu.
Rubrikerna blir allt fler. Faran kommer närmare. Hotbilden målas upp. Det kan drabba mig också.
Vi tar sportlov och tänker på annat. Åker skidor. Solar i varmare länder. Kopplar av.
Medan oron i världen sprider sig.
Och plötsligt är den här. Hotet har blivit verklighet.
Nu gäller det att söka skydd. Nu gäller det att lyda order.
Landets ledare träder fram. Med allvarlig uppsyn informerar de om införda restriktioner.
Som skärps dag för dag.
Inga stora folksamlingar.
Inga mindre folksamlingar.
Inga möten alls.
Skolorna stängs.
Föräldrar jobbar hemifrån.
Företag stängs. Restauranger stängs.
Gränser stängs.
Och militären drar ut på gatorna.
Folk uppmanas hålla sig hemma. Tillvaron krymper och det mesta känns tungt.
Ovissheten är plågsam. Ingen vet hur länge detta ska pågå.
Faran lurar bakom knuten. Alla är fiender. Även jag.
Då vaknar hoppet om en bättre framtid. En sommar utan hotbilder. Inget omvälvande men ens några veckor i sommarstugan. Långa soliga frukostar på bastuverandan. En promenad runt byn. Ett dopp i sjön. Och känslan av allt är bra. Som det alltid har varit. Som jag vill att det ska vara.
Om jag bara kunde så skulle jag genast packa en väska och fly till framtiden. Jag skulle vara beredd att vandra långa vägar för att nå dit. Tanken på en trygg och meningsfull tillvaro skulle bära mig över berg och kulle och leda mig framåt längs landsvägens gråa damm.
Nu fattar jag varför människor flyr.
På samma sätt som jag har de minnen av en tillvaro som kändes bekant, som var deras. De har sett hotet komma och de har skyddat sig, sin familj och sitt land. De har sett skolor stängas och sjukhus överbeläggas. De har varit rädda. De har gråtit. Och de har kämpat.
Men när tillräckligt många bomber har fallit. När hela landet är i ruiner. Då har hoppet tagit slut. Då har tanken på en bättre framtid tagit över. Tanken har fått vingar som bär dem. Då har de packat ned sina nödvändigheter, tagit farväl av nära och kära. Med tårar rinnande på kinderna har de börjat vandra mot framtiden.
Jag har inte gett upp hoppet om en bättre framtid.
Men nu fattar jag varför en del har.
Karin Ihalainen, rektor för Svenska skolan i Lahtis
som just nu jobbar febrilt för att distansundervisa elever i åk. 0-9
