Lära för livet eller lära av livet?

Johanni

Ovana vanor

31 mar , 2020, 10.05 Johanni

 

Våren kommer, även detta år.

Jag vaknar lite senare, efter en natt med livliga drömmar. Ute skiner solen över en kylig morgon.Tomma bussar kör förbi nere på gatan, där just inga bilar passerar. Frukosten består av té och smörgåsar. Fast jag varje dag tänker att det är dags för gröt så märker jag lätt förvånat att det inte blev någon gröt idag heller. I slutet på förra sommaren var det en självklar vana att laga morgongröt. Jag prövade olika sorter tills jag hittade en som jag tyckte bäst om. Senare blev den utbytt till en variant med mindre socker i, och utan portionspåseslöseriet.

Om jag försöker tänka efter när exakt gröten smög sig in på frukostbordet får jag problem. Den kom omärkligt. Den fanns inte, den fanns lite, den fanns hela tiden. Sen var den en vana, något självklart.

Nu, ett antal månader senare, är den ett minne. Jag vet inte heller exakt hur den försvann.

I dessa dagar talas det mycket om nya vanor. Vi kommer aldrig att gå tillbaka till den tid som var före Corona, läser jag på flera ställen. Det är sant att mina, och säkert många andras, rutiner på kort tid förändrats. Mitt jobb har blivit helt virtuellt. Kontoret har flyttat hem. Allt umgänge (utom med familjen) sker över nätet. Plötsligt hänger igen jag timvis på facebook varje dag. Det är en situation olik någon jag tidigare varit med om.

Jag läser ibland om människor som gjort något svårt. De kan säga saker som att om de visste vilken jobbig grej det skulle bli hade de aldrig ens börjat. Men de såg bara en dag i taget, eller det som låg precis framför näsan.

Så har jag också gjort hittills. Visst talas det om en längre period av nedstängt samhälle och ett liv på undantag. Men det är svårt att föreställa sig, det är så abstrakt.

Jag tar en dag i taget.

Det går sådär. Hittills känns det som om varannan dag flyter på och varannan dag är en enda lång håglös pina. I Hufvudstadsbladet läser jag att det är viktigt med rutiner. 

Saken är bara den att jag inte riktigt vet hur rutiner skapas. Jag har för länge sedan slutat göra nyårslöften, för de genomförs så sällan. Det är inget fel på att ha goda föresatser, eller att ställa upp mål. Mitt problem är att jag blir så besviken om de inte uppfylls. Besviken på mig själv. Dessutom befinner vi oss i en tid av gig-economy, vi gör saker en gång, vi gör nya saker hela tiden, vi gör projekt. Rutiner och vanor hänger delvis ihop med industrisamhället, folkhemmet, långsiktighet. Kvartalsekonomi gör att vi ständigt måste se oss över axeln, ständigt utveckla oss. 

Vi lever i en tid av ständig förändring. Även där behövs rutiner och vanor, men de är svårfångade. Att hitta fram till dem är krävande, och har du en gång hittat kanske du måste hitta nya snart igen. Det kan bli ett permanent stresstillskott i tillvaron.

När allting sätts på undantag som nu är det också i högsta grad stressande. Osäkerheten, hoten om sjukdom, de ständigt stigande siffrorna på smittade och döda.

Just nu känner jag därför att vi behöver vara snälla med oss själva. Där blir jag betänksam när jag stöter på ilskan på sociala medier då människor ondgör sig över sina medmänniskor för att de handlat på ett visst sätt, eller låtit blir att handla på ett annat.

Kanske är det så att vi alla hanterar situationen på våra egna sätt. Någon följer oavbrutet med nyhetsflödet, någon ger andra goda råd, någon håller tyst och knogar på. Någon hittar på nya lösningar, andra blir kränkta. Vi lever under olika förutsättningar. Den som kan jobba hemma, den som har ett jobb, den som blivit permitterad, den som är i riskgrupp, den som slåss med sociala utmaningar, den som står inför konkurs, alla upplever (och hanterar) krisen på sitt sätt. Vår egen vardag färgar säkert också hur vi ser på läget.

Dessutom är vi olika som personer. Hur vi reagerar påverkas därför av en mängd olika faktorer. Samtidigt skall vi klara av detta tillsammans. Det är klart att det blir konflikter då.

En sak jag märker är att min tidsuppfattning är lite på sned. Jag har länge levt med väldigt mycket prestationskrav och tajta tidtabeller. När alla resor och alla fysiska möten försvann från en dag till en annan, blir tiden plötsligt en annan. Rutiner är för mig också ett sätt att hantera tid. Det har hjälpt mig att vara effektiv, att fylla dagens minuter med produktivitet. Nu försöker jag lära mig att göra detta i en annan sorts tidsflöde.

Riktigt starka och invanda rutiner är svåra att förändra. De har sin egen kraft. Kanske är det denna inre konflikt som gör mig så orkeslöst trött varannan dag. Hur gör du för att hantera den nya vardagen? Om du har lyckats skapa nya vanor, hur gjorde du?

, , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.