Lära för livet eller lära av livet?

Johanni

Digital drivkraft

23 mar , 2020, 13.15 Johanni

 
Inte längre på Ode, utan virtuellt!

En av de saker som jag jobbar ganska mycket med är digitalisering i olika former. Under årens lopp har fokus skiftat flera gånger. Länge handlade det om infrastruktur, dvs bredband åt alla. Parallellt med det talade vi mycket om tekniska lösningar, dvs kurser/webbinarier i olika verktyg. Frågan om infrastruktur har gradvis försvunnit från agendan i takt med att allt fler fått tillgång till utrustning och uppkoppling. Jag menar inte att frågan är löst, det finns fortfarande de i samhället som inte har tillgång, eller som inte har råd. Men den gruppen är mindre än förr. I och med att väldigt mycket digitalt fungerar direkt i telefonen, och de flesta idag har åtminstone en tillräckligt smart telefon, så är det inte kring detta vi skall sätta all vår kraft.

Även frågan om verktyg har blivit mindre relevant, så där generellt sett. Under de exceptionella förhållanden som råder just nu med beredskapslagen i kraft i Finland har förstås de praktiska frågorna kring infrastruktur och verktyg åter hamnat i centrum. Det är säkert bra och viktigt. Men jag vill hävda att vi är nästan där, att detta är saker som vi har mestadels löst, eller är mycket nära att lösa.

Frågan om digitalt utanförskap är däremot inte fixad. Jag tror att det är många som fortfarande känner sig osäkra, lite dumma, och utanför. Det är svårt att sätta fingret på den specifika orsaken. Kanske är de flera. En utveckling som jag ser (om än långsam) hos oss inom fria bildningen är dels att vi samtalar mer om säkerhet, integritet, disinformation och missbruk av nätet, dels att vi börjar föra upp frågan om vars och ens roll i den digitala samtiden. Jag menar så här: mycket energi går åt till att bli bekant med nätet, att lära sig skapa konton, förstå varför lösenord är viktiga, testa olika plattformar. Detta gäller både offentliga och privata tjänster. Det är bra, men det räcker inte.

Varför räcker inte det?

Därför att det lätt blir att handla om att vi lär oss använda tjänster som konsumenter. Någon tillhandahåller en produkt, och vi konsumerar den. Det är inget fel i det. Men jag tror att om vi nöjer oss med det så missar vi många av de nya möjligheter som digitaliseringen för med sig. 

Jag har flera gånger under den senaste veckan läst tankar om att vi nu gått in i en ny tid, att när saker återgår till det ”normala” så kommer det att se nytt ut. Det finns ingen återgång till det som var förr, heter det. Nå, det återstår att se, Själv tänker jag att all förändring är långsam, eftersom vi har så inrotade vanor. Argumentet här är att se så fort vi anpassade oss och genomförde drastiska åtgärder som för bara några veckor sedan skulle ha känts helt otänkbara. Det är sant. Vad gäller vårt förhållande till digitalisering av vardagen, samhället och delar av livet tror jag vi inte alltid riktigt tar oss tid och reflekterar över vilka alternativ vi har, eller att vi faktiskt kan vara med och påverka utvecklingen. Jag är rädd för att vi är alltför vana att konsumera tjänster, inte att skapa dem själva. Det finns en mängd exempel på detta, en del av dem tänker vi diskutera under vårt virtuella seminarium nu på onsdag 25.3. (Du är välkommen med, det är gratis, men sista anmälningsdagen är idag: http://bit.ly/digide2020).

Frågan kommer att fortsätta vara aktuell under en lång tid framåt. Och kanske håller du inte alls med mig? Kommentera gärna här. Jag gjorde också en enkät som du gärna får gå in och svara på. Det är enkelt, den innehåller bara en fråga. Gå in på www.menti.com och mata in koden 42 81 32.

Denna vecka är det förresten också #AlldigitalWeek i hela Europa. Olika arrangemang, tankar, resurser och resultat i Finland delas via #AlldigitalweekFI

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free