Vi sitter tysta i en full föreläsningssal och väntar på mera. Det är så självklart men ändå så svårt att inse. Tanken kittlar vårt sinne och det som sägs utmanar våra tankar, bråttas med vår vardag och manar oss att stanna upp. För vi kanske vet i vårt inre, men vill inte säga att det är just så.
Han talar om betydelsefullhet och att höra till. Vara delaktig och känna sig meningsfull. Om livet som ett ekorrhjul och skygglappar. Om nationens succésaga, vägen från fattigdom och krigsskadestånd till hög levnadsstandard, prima utbildningssystem och låga korruption. Men, säger Arto Salonen, att vi med tiden har börjat sakna en poäng i vår teaterpjäs eller film. Att vi går på och vill vidare och vidare, men saknar meningsfullhet.
Han ifrågasätter vårt motto att sträva till ekonomisk tillväxt, varför strävar vi efter ekonomisk tillväxt, vart är vi liksom påväg och vad är målet om vi saknar dendär betydelsefullheten och meningen i livet? Vi behöver få känna att just det vi kan komma med behövs och är nödvändigt, att det är just det världen behöver då och där.
För att känna sig meningsfull och delaktig behöver vi vara i kontakt med omvärlden, det är i möten med andra som vi själv definieras. Och kanske det är just i dessa tider då mötena med andra är få, som vi blir medvetna om vårt springande. Nu får vi tid att stanna upp och tänka till. Nu när vi inte behöver springa i ekorrhjulet kan vi se oss om.
Vi i föreläsningssalen nickar då Arto säger att fattigdom inte är att leva utan pengar, utan att leva utan kontakt med andra människor som du kan dela framgångar och motgångar med. Och kanske det är just så, att nu när vi blir påminda om vad som egentligen är viktigt i livet börjar vi också se mera kritiskt på vår konsumption, vårt eviga springande och vårt strävande till mera. Mera och mera, av allt och alltid kanske inte längre räcker – om poängen fattas.
