Lära för livet eller lära av livet?

Johanni

Eget beröm som luktar gott

18 mar , 2020, 11.49 Johanni

 

Menestyvät järjestöt 2020

När berömde du någon senast? När fick du själv beröm? Jag tänker att vi lever i en tid av prestationer. Det mesta i tillvaron skall presteras. Att vara förälder, husdjursägare, studerande, medmänniska, lycklig, överleva undantagstillstånd. I mitt jobb talar vi om livslångt lärande, att vi lär överallt och hela tiden. I allt finns det element av prestation.

Det betyder att vi ständigt mäter oss med varandra, med oss själva och våra förväntningar. Självklart blir vi stressade. Och då är det lätt att få tunnelseende, och bara se ett smalt nu och imorgon. Jag känner av det i magen först. Sedan snurrar huvudet och det blir lite svårt att fokusera. Stressen bränner. Den lever som myror i benen.

Framåt, alltid vidare. Sällan tid till eftertanke. Och sällan tid till att känna sig nöjd. Denna hunger sägs vara bra för att vi ska prestera. Ett sätt att motverka vår inneboende lathet. Under mina många år som frilansare hjälpte ofta deadlines mig att få saker gjorda. Dessutom: den som ständigt jagar hinner inte bli deprimerad.

Naturligtvis kommer detta med en kostnad. Jag kan ibland känna hur jag gröps ut, blir tom inuti. Den som har deltagit i eller arbetat med festivaler av olika slag är väl bekanta med baksmällan. När den sista föreställningen är över, när applåderna tystnad. Senast då kommer tröttheten. Och känslan av tomhet. Kanske är det ett sätt att balansera mot den känsla av att vara vid liv, av den eufori som kan uppstå när du är i sakernas mitt, när du har flow, när du för en stund glömmer bort dig själv.

Att jonglera med alla krav och förväntningar är inte lätt. Det tar tid att lära sig, och jag tror vissa aldrig riktigt lär sig. Så får vi utbrändhet, depression, skilsmässa. Jag tror inte det finns någon enkel universalmedicin som kan åtgärda problemet. Så ser vår tid ut, och det är bara att gilla läget. De många uppdateringarna som fyller vårt sociala medieflöde minskar inte heller direkt på stressen. Vi får helt enkelt väldigt många stimuli nästan konstant. Känslan av att vara misslyckad, mindre värd och mindre lycklig än alla andra är också ett välkänt fenomen som späs på av de sociala medierna. För, samtidigt som de knyter oss närmare varandra på ett sätt, gör det oss på många andra mycket ensamma. Ensamma med våra tvivel, vår osäkerhet, våra begränsningar. Ensamma har vi alltid varit inför de stora frågorna, det blir bara extra tydligt i en ständigt uppkopplad tid.

Även om det inte finns snabba lösningar så finns det saker vi kan göra. En enkel sak är att ge beröm där det är befogat. Det kostar mycket lite, och ger mycket mycket. Vi människor är nu en gång sådana att vi mår bra av uppmärksamhet, av att någon ser oss. Mycket av det vi gör förblir osynligt, och försvinner därför spårlöst. Visst kan det kännas tillfredsställande att veta att man gjort något bra, men det blir alltid ännu bättre om någon annan ser det, och berömmer det. Det är lite som att vi inte kan kittla oss själva ordentligt.

Jag tänker ibland att det verkar vara lika svårt att säga tack/ge beröm, som att säga förlåt. Helst av allt vill vi att andra skall se det vi själva gör utan att vi behöver påpeka det, men vi är inte lika kvicka på att se andra. 

Därför var det med nyfikenhet (och skepsis) jag tog mig till ett stort hotell i centrala Helsingfors i mitten av februari. Evenemanget ”Framgångsrika föreningar” skulle fylla flera konferensutrymmen under en hel dag. I min värld är vi i Finland inte alltid så bra på att berömma oss själva (du vet, Jantelagen) Däremot har jag varit med om ett väldigt hallå på några tillställningar i Sverige, där hög musik och svischande strålkastare försökt mana fram en känsla av eufori.

Det hela är lite mer återhållsamt i Helsingfors, men tanken är densamma. Låt oss berömma oss själva, eftersom ingen annan kommer att göra det. Redan vid frukostborden hörs det där engagerade surret som många förväntansfulla människor alltid skapar tillsammans. Och så fortsätter det under dagen. En sån enkel sak som att tala positivt, och att göra det i en stor grupp, fungerar. 

Mitt problem är att jag ofta tycker sådant känns konstlat och falskt. Jag associerar det med den i USA så populära självsuggereringsmetoden att stå framför spegeln och peppa sig själv med hur bra man är. Det känns inte som jag helt enkelt. Därav min skepsis inför dagen i Helsingfors. Jag vet att det är min egen hangup, för jag ser ju (och jag märkte tydligt under dagen) att detta fungerar. Vi behöver tid till reflektion, till utvärdering, debriefing, återhämtning och beröm.

Jag börjar nu, och kommer att berömma folk till höger och vänster som har gjort eller gör något bra. Hänger du med?

, , ,

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free