Häromdagen läste jag en kolumn i Hbl sär skribenten uttryckte en lätt irritation över att språkvårdare i Sverige ofta är väldigt snabba med att acceptera nya ord och ordformer som kommer in via talspråket. Jag kände så igen mig i hans funderingar. Det har mer än en gång hänt att jag kollat något som strider mot min språkkänsla på en svensk språkvårdssajt och besviken kunnat konstatera, att det anses helt ok i Sverige. Nej, tacka vet jag vår eget institut för de inhemska språken. Där stöter jag mycket oftare på förståelse, nu senast då jag ville få bekräftelse på att vi inte ska tala om ett kolneutralt Helsingfors fastän man på finska säger hiilineutraali Helsinki. Klimatneutralt var institutets rekommendation. Det kan jag svälja.
Men liksom kolumnskribenten funderar jag också allt som oftast på om det faktiskt är mödan värt att krampaktigt hålla fast vid gamla regler och alltid försöka hitta helsvenska begrepp i stället för att bara acceptera det faktum att språket hela tiden förändras och tar influenser från andra språk. Så har det alltid varit, det vet jag ju som gammal språklärare.
När jag rannsakar mig själv inser jag också att min nördiga inställning till svenskan bara gäller oss som har svenska till modersmål. Om en finskspråkig person eller någon med ett annat modersmål säger något ”fel”, hakar jag inte alls upp mig på det. Då tycker jag bara att det är fantastiskt att den personen väljer att tala svenska. Och det är faktiskt något jag de facto stöter på ganska ofta nuförtiden – denna positiva inställning till svenskan, åtminstone inom vår sektor för fostran och utbildning. Vad kan väl vara bättre än att höra finska kolleger vara oroliga för att svenskan hamnar i skymundan till exempel i våra gemensamma tvåspråkiga arbetsgrupper!
Därför tror jag starkt på att vägen till en levande svenska i Finland går via samverkan med finska kolleger och organistationer. Dels för att göra dem medvetna om vår existens och våra eventuella behov av speciallösningar, dels för att från början kunna vara med och påverka så att vi inte i slutändan står inför konklusionen ”ja sama ruotsiksi”. För det är som bekant inte alltid så.
På samma sätt är det naturligtvis viktigt att vi också inom vår egen språkgrupp på riktigt kan samverka i viktiga frågor som berör bara oss. Just nu är det aktuellt med den utbildningspolitiska redogörelse som ska avges till riksdagen under hösten. Till min glädje gav det dialogseminarium som undervisnings- och kulturministeriet arrangerade för någon vecka sedan en positiv föraning om att det är möjligt. Där sammanstrålade företrädare för alla utbildningsformer för att tillsammans fundera på hur utbildningsfältet på svenska ska se ut i framtiden. Målet är bland annat att garantera att utbildningen bygger upp en samhällelig jämlikhet och likvärdighet.
Vad krävs det av oss för att vi ska nå dit? Krävs det kanske att vi hittar gränsöverskridande strukturer för utbildningen på svenska och inte så hårt håller fast vid vårt rutmönster, där alla har sin klart utstakade roll? Eller krävs det något helt annat? Oberoende av vad ministeriets arbetsgrupp kommer fram till, tror jag starkt på att den fria bildningen kommer att ha en ännu viktigare roll än tidigare. Vi kan vara kittet som binder ihop olika utbildningsformer, kameleonter som vi lärt oss att vara under historiens gång.
Moa
