Nyfikenhet är en grund för att lära sig nytt. Genom att fråga söker vi svar och kunskap. Varför, vem, hur? Genom att släcka vår nyfikenhetstörst breddar vi vår kompetens. Samtidigt tänker jag att det kanske finns en viss vishet också i att inte alltid fråga.

För ibland känns det som att nyfikenhetskortet ger en rätt att gå in på privata, personliga sfärer och frågor- kanske ibland på enbart den nyfiknes villkor. En vanlig fråga för personer med invandrarbakgrund är till exempel varifrån man kommer. Då räcker det inte att säga från Borgå utan ibland frågas det ”ja men varifrån kommer du egentligen?”. Men är det verkligen det som är viktigt just då eller är det mera för att du ska få svar på dina frågor, stilla din nyfikenhet och kunna placera personen i ett visst fack? Kanske kan den informationen komma fram av personen själv, om hen vill, när det är mera ändamålsenligt, vid ett senare tillfälle.

Detsamma gäller många andra frågor till exempel hur går det med dejtandet för den som är singel, har du redan träffat någon? Eller hur är det nu, bor hon vecka vecka med er efter separationen eller hur gör ni? Ni som inte har barn, vad är det som gör att ni inte har barn, kan ni inte eller vill ni inte? Och jag får fast mig själv hela tiden med att fråga dessa frågor men ibland tänker jag bara att hur ofta ska vi fråga känsliga frågor för att stilla vår egen nyfikenhet? Kunde vi vänta tills den andra berättar själv om och när det känns ändamålsenligt?

Vänlighet, kan någon säga, att man frågar utan ren vänlighet och hövlighet. Ja så kan man tänka, men samtidigt ligger det inte på den andra ansvar att stilla din nyfikenhet eller ge dig svar enligt dina villkor. Den personen kommer tids nog att ge svar och diskutera frågorna när hen tycker det är lämpligt.

Nivån av nyfikenhet är klart också bunden till hur bra man känner den andra, ibland kan det hända att den andra väntar på frågan och då kan öppna svåra dörrar. Det kan också för någon kännas ovänligt och otrevligt att den andra inte frågar något. Och värre är det att anta än att fråga. Så istället för att anta att hen med funktionsvariation inte kan vara med på evenemanget är det bättre att fråga. Men det är en svår balansgång, hur bry sig om utan att såra eller vara påträngande?

På jobbet talar vi om respektfull nyfikenhet, att nyfikenheten kunde vara mera finkänslig och respektfull. Att frågorna kan ställas med respekt för den andras integritet. Det tycker jag är en bra tumregel, först och främst bemöta den andra som en människa, lyssna in och respektera. Sen fråga om det är ändamålsenligt, inte enbart för att stilla nyfikenheten.