Vår stadsdel har en egen facebook-grupp, en digital anslagstavla för området helt enkelt. Där ventileras allehanda frågor och ämnen. Häromdagen dök ett lite annorlunda inlägg upp.
Inlägget var skrivet av en ung kvinna som bott några år i stadsdelen, men uppgav att hon egentligen inte kände någon i området. Hon kände sig ensam. Frågan var mycket enkel: finns det någon här i gruppen som har lust att umgås och t.ex. ta en promenad efter jobbet?
Om hon fick svar? De vällde in! En efter en skrev läsarna ”här är en till” och ”här är en annan”. Det vimlade av människor som kände sig lika ensamma som hon. I stort sett lika många tackade för att hon skrivit inlägget. Svaren var så rikliga att många frågade sig hur de gemensamt skulle administrera svaren för att ta allt tillvara.
Det berättar mycket om vår tid, vårt samhälle och vårt land. Trots välfyllda scheman och hektiskt liv finns det också mycket ensamhet. Ämnet är inget isolerat fenomen som enbart gäller Finland. Forskarna är överen om att ensamhet är det som försämrar vår hälsa mest och var tjugonde av oss är så ensam att det definierar hela personen
I all sin enkelhet var inlägget underbart, mottagandet likaså. Det fanns helt klart en social beställning på att någon öppet skulle skriva om sin ensamhet.
Det kunde vara du. Det kunde vara jag. Och det kunde vara du och jag som går en promenad efter jobbet.
