Någonstans där finns den. Jag tyckte att jag just skymtade den.
Insikten.
Den kräver lugn och ro, den kräver en promenad. Det är som ibland när du tittar direkt på något litet och inte ser det, men när du ser en aning åt sidan dyker det upp. Insikter, sådana där som leder till ett Ahaa, går inte att styra. Det bästa sättet är att utsätta sig för alla möjliga intryck, sedan ta en paus och försöka tömma skallen. En promenad med hunden, eller ett kafébesök kan göra tricket.
Men det finns inga garantier. Att uppleva ett Ahaa är som att ha flyt. Trafikljusen ger dig grönt hela vägen, din kö till kassan i butiken sent på kvällen då du är trött går jättefort, bussen kommer precis som du kommer fram till hållplatsen.
Det är ögonblick att sträva efter. Ögonblick då saker tycks ha ett samband, du anar en mening med alltihopa. Lika fort och oväntat som den känslan kommer, är den borta igen.
I en värld passionerat fokuserad på detaljer är siffror tacksamma. Så sägs vi ha ungefär 100.000 tankar under en vanlig dag. Hur detta har räknats vet jag inte. Hur många av dem som är insikter vet jag inte heller. Det låter bra. Det låter mycket. Det låter som om vi är tänkande människor.
Hur många känslor har vi då under en dag? Är det en så där futtiga 100? Stora summor låter mer imponerande. Som om kvalitet kommer med storleken. Kanske är det så att du måste tänka en himla massa tankar innan en riktigt intressant kommer upp. Eller kanske tankarna kommer så fort och avlöser varandra så snabbt att de inte lämnar något bestående efter sig. Kanske tankar och känslor sitter ihop på sätt som vi knappt ännu kan föreställa oss.
Att tänka, och att känna, är fundamentalt individuella aktiviteter. Andra kan påverka hur du tänker och känner, men själva tanken, och känslan, finns någonstans inuti. Samma sak med lärandet. Andra kan förklara, visa, ifrågasätta, bevisa, men kan inte lära åt dig. Det är något som händer inuti.
Jag uppfattar det så att insikter är ovanliga. De är tankarnas diamanter, de som gnistrar i mörkret, resultatet av ett högt tryck. Jag undrar om insikterna alltid är lika individuella, eller om det går att dela med sig av dem. Jag (och många andra) försöker ju nog på alla möjliga sätt. I värsta fall är det med insikter som med skönhet, den finns i betraktarens ögon. Om det är så har vi inget av värde att ge åt varandra, vi är fast i oss själva.
Hur tänker du?
Johanni
tänker ungefär lika gärna som han känner, men mest av allt vill han lära sig mer.
