Kanske allt redan var sagt om Schjerfbeck-filmen? Nu blev det i alla fall min tur att känna mig förminskad!
Jag åkte till Jakobstad för att se filmen ”Helene”. Den bygger på en finsk roman med samma namn av Rakel Liehu, för regin står Antti Jokinen, musik Kirka Sainio, kamera Rauno Ronkainen, i huvudrollerna agerar Laura Birn och Johannes Holopainen.
Om någon ännu missat det: i filmen pratas enbart finska.
Jag kan se det på två sätt. Å ena sidan är finska filmmakare så tagna av den finländska konstnären Helene Schjerfbeck, att man gör en film på finska för en finsk publik. Det är väl bra? Jo, det är det.
Där kan man avsluta resonemanget, om man vill.
Å andra sidan: hade samma aktörer haft en lite annan bakgrund, med en annan syn på det svenska i Finland, hade man kanske tänkt tanken att gestalta konstnären som hon i verkligheten var, dvs. finlandssvensk. Det hade väl varit… bättre? Jo, det hade det nog.
Filmen handlar långt om relationen mellan Helene Schjerfbeck och hennes mångåriga vän Einar Reuter. Han kom från en finlandssvensk släkt, var tvåspråkig och kom att verka huvudsakligen på finska. Men att han också var svenskspråkig var en förutsättning för samröret och relationen med Helene. Hon kunde nämligen inte finska. Hon kunde t.ex. inte läsa de många texter eller den bok som han skrev om henne på finska (han gav senare också ut boken på svenska).
Så ok, en finsk film i Finland om en finländsk konstnär är bra. Men när jag ser den i Jakobstad och får nöja mig med svensk textning sörjer jag lite. För de finskspråkigas del nämligen, att de får en smalare bild av det kulturella landskapet i vårt land. Helene hade minsann varit lika suomalainen fast hon skulle ha talat svenska. Liksom Einar Reuter, som i verkligheten använde svenska för att de skulle förstå varandra. Liksom filmens Gösta Stenman, i verkligheten den konstmecenat i Finland och Sverige som blev ett avgörande stöd för Helene Schjerfbeck.
Nu krymper de finskspråkigas världsbild och jag förminskas.
Trösten kommer i en eftertext som glider förbi när filmen är slut: ”Helene Schjerfbeck oli suomenruotsalainen” (HS var finlandssvensk).
Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång
