”Mamma vädret läggar lite” sade min 10- åring då vi talade om den snölösa och varma vintern. Hans uppfattning var att vintern läggar (lag behind) sådär som telefoner eller skärmar överlag kan göra då uppkopplingen strular. Att bilden liksom är långsam, eller fastnar på ett ställe. Flinkt kopplade han ihop det med vädret och vintern som aldrig kom.
Jag har tänkt på vad han sade och på hur beskrivande det var, för just så är det ju. Vi går här och väntar på att vinter ska komma, att uppkopplingen ska fortsätta och vi ska få leva vidare i vår vita krispiga vintervärld. Varje dag tittar vi hoppfullt på väderleksrapporten eller termometern. I hopp om att få återgå till den trygghet som en fungerande telefon kan ge, eller ett fungerande väder, så som vi är vana med.
Men så är det inte i år. Nu drar stormen in över Europa, regnet öser ner och vi är snart i mitten av februari. Det är storm både inne och ute, tänker jag. Så lätt det är att bli rädd och kanske till och med panikartat fundera på kommande snölösa vintrar, att ska det nu vara såhär och ska vi nu göra oss av med pulkorna? Vi flyttade ut på landet i höstas och har sedan oktober gått och väntat på snö för vi har en så fin pulkabacke på vår gård.
Men inget pulkaåkande verkar det bli i år. Och, tänker jag, kanske det är bra med storm, kanske stormarna får oss att vakna, agera och tänka till på våra levnadsval- och vanor. Kanske det är bra med lite ”läggande” så att vi inser hur sårbar vår uppkoppling egentligen är. Och vi vill ju verkligen inte att den ska brista.
