Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

Om tacksamhet

7 feb , 2020, 07.51 arbishelsingfors

 

Han oroade sig ständigt för sin fru och nyfödda dotter som var kvar i hemlandet. Han gjorde allt för att få dem till Finland. Ibland kom han in i klassrummet vild i blicken. Han hade inte sovit alls, men läxan var gjord. Sån var han. Alltid ordentlig och skötsam. Men han mådde inte bra. Han gick upp i vikt och sov dåligt. Hans ögon vittnade om stora olyckor och sorg. Han sa att det var hans ansvar att skydda sin familj och att han misslyckats. Han berättade om kriget, om sin familj och om sin Gud och jag lyssnade. Ändå räckte det inte. Jag gick hem och kramade min dotter och viskade i hennes öra att jag älskade henne. Kände mig oerhört tacksam.

Jag kommer på mig själv med att klaga på triviala saker som egentligen inte har någon betydelse, speciellt om jag sätter dem i relation till alla de berättelser som andas bottenlös sorg och saknad. Då känner jag ett slags djup misströstan över grymheten i att en människa får och någon annan mister.

Men så stiger jag in klassrummet. Ser blickar som riktas mot mig. Blickar som talar många språk men som också andas nyfikenhet och glädje och tänker att det nog ändå finns hopp. Jag kan inte trolla bort det förflutna eller ondskan i världen, men jag göra allt för att mitt klassrum ska vara en fri och trygg zon med mycket skratt och gemenskap. För jag tror på skrattets helande kraft. I de stunderna är jag inte bara lärare utan också medmänniska i all min otillräcklighet. Och jag vårdar tacksamt dessa ögonblick.

Annette Jansson, planeringsansvarig lärare i litteratur, teater, modersmål, nordiska språk och svenska/Swedish vid Helsingfors arbis

, , , ,

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free