Jag har fått vara pianist den senaste tiden, i bandet i tionde klassens estradproduktion. Det är härligt att vara med och se ”artisterna” utvecklas!
De fem publikföreställningarna inleds med en kort presentation som börjar med ”Här utbildar vi inte skådespelare eller musiker…”. Men det är en riktig produktion. Det finns uppgifter för alla, ansvar ska tas och man får bjuda på sig själv så mycket man bara vill och vågar. Framförallt får alla uppleva hur ett lite skrämmande projekt till slut, mot alla odds, blir en fungerande helhet där man lyckas tillsammans.
En blandning av hormoner, ångest, armsvett, fart och glädje ligger i luften. Det är action, den mentala spänningsnivån är hög. Det pyser ut en hel del lågmälda, fula ord bakom scenen. Allt hör liksom till, när det gäller tonåringar som nyss gått ut grundskolan och söker sig en riktning i livet. Men glädjen och tacksamheten över en gemensam framgång, den går inte att ta miste på. Den kommer att vara ett stöd långt framåt i livet.
Det är fascinerande att se hur somliga hittar sig själva på scenen. De kommer ut ur texterna och börjar höras och synas. De skapar sin egen version av rollen som de fått. Plötsligt är det på riktigt. De tar plats och blir artister som glänser på scenen.
Andra håller kanske lite tystlåtet fast vid sina inlärda repliker, utan att ta scenen i besittning. Men de gör sin del och alla behövs. Många förmågor behövs också för att få ett flexibelt scendekorbygge att fungera.
Tionde klassen har ett mångsidigt årsprogram. Nästa vecka är det utförsåkning i Lappland. Då är det kanske några andra som glänser, eller står tillbaka. Att vara artisten i sitt eget liv är en ständig utmaning. I den här gruppen kommer alla ett steg framåt med den utmaningen.
Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång
