Kanhända min kärlek beror på att jag under de 15 första månaderna av mitt liv bodde i en lägenhet ovanpå en bybutik, kanske på att min mamma jobbade i den eller så är den bara medfödd – men jag hyser en stor kärlek för små bybutiker med alldeles oförväntade föremål på sina hyllor.
Jag kan strosa hur länge som helst bland de några hyllor som finns. De innehåller nämligen de mest fascinerande föremål man kan tänka sig. Jag brukar roa mig med att fundera på vilka födelsedagspresenter jag skulle inhandla om jag var beroende av att handla gåvor just där. På Grönland snubblade jag i tiderna över en liten tvårummare som blivit byns butik. I taket dinglade en takkrona som var till salu och bredvid hängde ett gevär, också det till salu. Jag köpte varken det ena eller det andra, men däremot kom ett sälskinn med mig hem.
Men trots att bybutikerna är små ska man inte förledas att tro att de är lättöverskådliga. Mamma berättade om en kund, far till 17 barn, som ringde när han kommit tillbaka hem efter inköpsrundan och undrade om ett barn glömts kvar i butiken? Och visst, mellan mjölkhyllorna hittades den borttappade lillingen.
Maken höll också på att glömma mig i butiken för ett tag sedan. På väg upp till sommarhemmet i Österbotten har vi för vana att stanna i Alavo och handla i den lokala butiken, om det bara är möjligt och klockan medger det. Oftast rusar vi in knappa 10 minuter före stängningsdags och hinner precis få med det nödvändigaste för följande dag. En fredagskväll på väg norrut googlade jag öppethållningstider och såg till min glädje att den var öppen till 22. Jag strosade omkring i butiken och handlade för en gångs skull i godan ro. Maken hade redan gått genom kassan och såg plötsligt hur kassafröken vid prick 21 stängde apparaten, tog kassaskrinet under armen och började vandrade iväg.
”Anteeksi, mutta vaimoni on vielä täällä jossain” (ursäkta, men min fru är fortfarande här nånstans), ropade han lite nervöst. Den butik jag googlade låg några kilometer längre fram, men sen dess har jag alltid drömt om hur det vore att tillbringa en natt i en stängd bybutik i Alavo.
Bybutiken över alla andra är dock nedlagda korvbutiken i Nedervetil. Eventuellt kunde den ha haft konkurrens av Jolkka-boode i sommarparadiset, också känd som Jolkka Stockmann, men den lades ner redan under 70-talet och mina eventuella minnen är mera diffusa än tillförlitliga.
Men däremot har vi mycket levande minnen av korvbutiken, som lades ner 2015. Bybutiken var Nedervetils hjärta och en plats där nyheter utväxlades snabbare än Facebook hinner uppdatera. Officiellt hette den ju inte korvbutiken, men för barnen existerade inte något annat namn. Vid köttdisken fick nämligen alla barn (eller de som kände sig som barn) alltid en skiva korv.
Vi har familjemedlemmar som på den tiden ansåg att mänskligheten knappast smakat något godare än en skiva korv i korvbutiken. Ibland måste vi be om att få den inpackad i lite papper så att vi också kunde njuta av den hemma. Och aldrig ska jag glömma den gången dottern trillade huvudstupa ner från avsatsen där man ska packa sin inköpskasse och slog huvudet i stengolvet. På kvällen ringde kassafröken bara för att fråga hur det stod till med dottern och huvudet. Dylik omsorg om kunder möter man sällan.
Jag levde enligt devisen: det som inte finns i korvbutiken behöver man inte. Där handlade jag allt mellan spikar, mössfällor (både kvinnfolks- och karamodell, men det är en helt annan historia), värmande sittunderlag till utedasset, biffar i butikens egen marinad, strumpor, babykläder, vaxduk och leksaker.
Ja, och så korv, naturligtvis. Både den avgiftsbelagda och den utdelade.
