En dag stod han där men en hel plåt baklava! Han hade äntligen blivit beviljad finskt medborgarskap. Och det är mer än bara medborgarskap! Stoltheten och lättnaden bara sken om honom. För det här är en man som kämpat. Inte bara ett år utan många. Han började med finskan men klarade den inte och bytte därför till svenska. Den var inte heller lätt! Han gick kurs efter kurs, gick om kurser, gjorde alla läxor, repeterade, köpte nya böcker, studerade själv, fick hjälp att studera… Och då är det här en man som haft ett ordnat liv i sitt hemland. Han var läkare och hade egen praktik. Han var en stolt man, som tog hand om sin familj! I Finland togs den här stoltheten ifrån honom bit för bit. Jag såg en bruten man, ända tills idag.
Glädjen är verkligen stor när någon studerande kommer med resultaten från provet i allmän språkexamen eller med nyheter om att de fått studieplats, arbete eller asyl. Det är ett steg, och det finns många trappsteg kvar. Men vi gläds, åh vad vi gläds just i det ögonblicket. För det är en seger!
Problemet är bara att verkligheten kommer emot alltför snabbt, för trappan är brant i Finland. Språkexamen är inte lika med jobb eller studieplats. Det är bara inträdesbiljetten till att få stanna permanent. Men med det kommer krav och nya blanketter, fyrkantiga och opersonliga, blanketter som ibland känns omöjliga att fylla i också för mig som är finländare. Jag förstår ju att vi behöver ett system, men nu odlar vi ett system som uppmuntrar till likgiltighet när vi borde satsa på dialog och inkludering för att skapa aktiva medborgare som känner sig delaktiga. Men det här kräver att vi tänker om, öppnar upp och bjuder in, inte bara Finland som stat och kommun utan också jag och du!
Annette Jansson, planeringsansvarig lärare i litteratur, teater, modersmål, nordiska språk och svenska/Swedish vid Helsingfors arbis
