Såg en gangsterfilm under julledigheten. Har nästan inte sett någon förut. Gudfadern och liknande har gått mig förbi. Filmen var förstås The Irishman som varit så mycket på tapeten på senare tid. Det var inte så att jag gick till en biograf och betalade entré (tack och lov) utan det var hemma i TV-soffan med Netflix. Och det var inte min idé. Sällskapet tyckte att det var en lämplig sysselsättning, så vi såg tillsammans. Ingen kan ha missat att den här filmen är lång, det nämns alltid i alla sammanhang hur lång den är. OK, så vi delade upp den på två kvällar. Uppenbarligen valde vi ett bra ställe att pausa på för andra halvan kändes aningen bättre än den första. Eller kanske det berodde på att slutet fanns i sikte.
Bristen på tidigare bildning från gangsterfilmernas värld spelar säkert in i min upplevelse av filmen, men nog var det en besvikelse. När det talas så mycket om hur fantastisk en film är får man ju vissa förväntningar. Visst kan jag inse att det är en bra prestation rent filmiskt sett. Att dessa gamla kända skådespelare samlas i en och samma film och att regissören har varit skicklig är väl tillräckligt för en del av uppmärksamheten. Men jag tyckte helt enkelt inte om att sätta bort alla de där timmarna av mitt liv på att leva mig in i gangstervärlden, att se hur lättvindigt man knäpper livet av sin fiender och gamla kompisar bara så där som när man släcker sin cigarrett. Puff och så går man snabbt vidare.
Det tog inte länge förrän jag började undra var kvinnorna fanns. Det var nämligen påfallande ont om dem. Ett par hustrur agerar cigarettrökande kulissfgurer emellanåt, några döttrar blänger ilsket på sin våldsamma far som inte har annat än våld att ta till i knepiga situationer. En prisjury skulle ha riktigt svårt att hitta någon som kunde få pris för bästa kvinnliga biroll. Gubbar finns det däremot i massor och mängder att välja på för eventuella priser Det VIMLAR av dem, stora och små, smala o tjocka, unga och gamla – de röker cigarrer, skjuter med sina pistoler, säger fucking i VARJE mening och ger order om mord till höger och vänster.
En sällsam upplevelse att uppleva en film så totalt annorlunda än uppenbarligen i stort sett alla andra. Jag har snuddat vid tanken förut, men nu börjar jag verkligen undra, är jag egentligen från en annan planet?
Siv Ekström
