Lära för livet eller lära av livet?

Catharina,Livslärd

Är du utvald?

26 Dec , 2019, 11.48 Catharina von Schoultz

 

Jag deltog i julbönen i min hemförsamling i Borgå på julafton. Redan under preludiet kände jag hur vardagens hets rann av mig och en sällsam frid infann sig. I kyrkbänkarna omkring mig satt människor i alla åldrar, en del uppklädda, andra mindre, en del där av respekt för traditionen, andra för sin egen skull. Alla förenades vi av önskan att ge vårt julfirande det innehåll som kyrkan och den kristna gemenskapen förmedlar.

Jag brukar inte så ofta besöka gudstjänster. Ändå har kyrkan och den kristna tron alltid funnits där som en naturlig del av mitt liv, ibland mer framträdande, ibland mer i skymundan.

För mig är gemenskapen och delaktigheten det viktigaste och finaste i det jag definierar som kristenhet. Det är en gemenskap som inkluderar, oberoende av härkomst och vilka andra som helst markörer, som inte är villkorad och som inte behöver rätta svar för att gälla. Som ger stöd och hjälp där det behövs och som vet att styrka kommer av samarbete och respekt för den andra.

I min vardag arbetar jag mycket med muslimer, många flyktingar i vårt land. Precis som det är bland oss kristna är en del mer troende, andra mindre. En del följer regler och traditioner, andra inte alls. Vi diskuterar ofta våra religioner och för det mesta kan vi konstatera att vi har mer som förenar än som skiljer oss åt. I grund och botten handlar vår respektive tro om medmänsklighet och om att behandla andra så som man vill bli behandlad själv. Den gyllene regeln.

Ändå finns det också i våra religioner och församlingar element som vill skilja oss människor åt, som vill få oss att tro att yttre attribut gör en del mer betydelsefulla än andra och som använder religionen som maktmedel för att förstärka sin egen eller sin tros position i förhållande till andra. Jag vill ändå tro att det rör sig om en minoritet, om än både högljudd och till vissa delar också våldsam.

Det är kanske därför jag reagerade rätt kraftigt då biskopen under julbönen läste upp de sista orden i julevangeliet, den del av Lukas evangelium som är mest känt också bland personer som inte bekänner sig till den kristna tron och därmed också mycket starkt påverkar den allmänna uppfattningen om vad vår kyrka står för. Det börjar med att ängeln förkunnar om en stor glädje för hela folket. Som jag tolkar det för alla, alltså inkluderande och ovillkorat. Men i den senaste översättningen som används idag slutar texten med den himmelske härskarans ord: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Fred åt dem han har utvalt? Vad händer då med dem som inte är utvalda av honom, kanske har en annan Gud eller ingen alls de sätter sin tilltro till? Förtjänar de ingen fred? Kan fred ens existera om den ska gälla bara vissa utvalda?

Någonstans i Bibeln frågas hur det kommer sig att man så lätt ser grandet i sin broders öga, men inte bjälken i det egna. Kloka ord.

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.