Jag är egentligen på väg hem efter ett par möten i huvudstaden. Tänker snedda över Senatstorget men inser att förberedelserna för luciakröningen pågår där som bäst. Överväldigas av en plötsligt lust att få vara med och beslutar mig för att ta ett senare tåg till Lahtis. På väg upp för trapporna ser jag den långa kön som ringlar sig mot Domkyrkans huvudentré. Jag frågar ordningsvakten med den gula västen om det är vits att ställa sig i kön.
-Nej, säger han vänligt, kyrkan är fullsatt. Men du kan vänta här ute. Där borta bakom stängslet har du en fin plats med bra sikt. Vänta där tills lucia kommer ut.
Kvällen är ung och jag virar halsduken runt huvudet när jag ställer mig vid stängslet för att vänta.
Det duggregnar och blåser i Helsingfors. Ljusslingorna över Tomasmarknaden gungar glittrande i den råa decemberluften. Det doftar glögg och rostad mandel.
Väntan blir lång. Det är kallt men jag känner hur människorna runt omkring mig stänger kylan ute.
Torget och domkyrkotrappen fylls av människor. Vi är flera tusen som stannat upp i den här stunden för att delta i luciadagens firande.
Vi är många som känner behov av ljus och värme, tänker jag när jag ser mig omkring.
På en TV-screen kan vi följa med i kröningenfesten. Det hålls korta tal mellan bekanta och nyskrivna sånger. Musiken känns som balsam för själen och talen går rakt till hjärtat. På intelektuell nivå förstår jag att budskapet i år är detsamma som tidigare år. Ändå känns Det så mycket viktigare i år. Kanske beror det på att mörkret har blivit så mycket större.
Bredvid mig vid stängslet står en ung dam som ser lucia för första gången. Gång på gång uttrycker hon tyst:
-Wow!
När jag märker hennes inlevelse så börjar jag berätta för henne om luciatraditionen. Och jag refererar kröningsfesten på knagglig engelska. Hon suger i sig vartenda ord.
När kortegen med olika fordon rullar iväg frågar hon vad de säljer. Jag läser på skyltarna.-Nej, säger jag. Det är inget kommersiellt. Det handlar om barn. Lucia har som uppgift att hjälpa barn som har det svårt.
Medan jag berättar och förklarar inser jag plötsligt hur fint det här egentligen är. Jag känner ett sting av lycka över att äga en en sådan här tradition.
Det här, tänker jag, det här ska vi värna om och frikostigt bjuda på. Ljus och värme är ingen dålig brand.
På ljus och värme kan Finland bli rikt!
