Efter en lång och mörk höst är det dags igen. Jag går ut i förrådet och tar ner jullådan med adventsljusstakar och -stjärnor som ska lysa upp decembermörkret och tala om att årets största högtid närmar sig. Så vuxen jag är känner jag hur det spritter i mig av glädje, den där härliga varma känslan av förväntan och spänning blandat med något magiskt – så som jag upplevde adventstiden som barn. Trots att jag i mycket är kritisk mot fasta traditioner, mot det som säger att vi ska göra på ett visst sätt för att vi alltid gjort så, är jag väldigt traditionell då det gäller julen. Ljusstakarna har sina sedan många år bestämda platser, vilken stjärna som ska hänga i vilket fönster är inget som behöver diskuteras och att adventskalendern ska fästas på just ett visst skåp i köket är bara så. Den lilla plastjulgranen ska ha sin plats på soffbordet och trots att den med åren blivit alltmer skamfilad och inte längre tjänar som plats för lillajulsklappar till de sedan länge vuxna barnen står den där. Som en omistlig del av just vårt lillajulsfirande.
Traditioner ger trygghet. De ger ramar för en tillvaro som i mångt är svår att greppa och framförallt kontrollera. Det är ganska skönt att inte behöva hitta på nytt varje jul utan få sjunka tillbaka i det trygga, välbekanta som återkommer på samma sätt varje år. Kanske det blir allt viktigare i den snabba värld vi lever i idag, där det enda säkra vi vet är att allt förändras. Traditioner förenar generationer. Det är en förunderlig känsla att se hur vår dotter bosatt i Kanada för vidare traditionerna från vårt hem till sin familj där. Blandat med de kanadensiska traditionerna som kommer från hennes mans hem.
Men traditioner riskerar också att bli begränsande och exkluderande, särskilt om man försöker tvinga dem på någon annan eller om de används som en måttstock för om något är rätt eller fel. Det är att missbruka traditioner och då blir de en belastning snarare än något som för oss samman. Traditioner lever bara så länge de känns meningsfulla, den dag de inte längre fyller något syfte har de förlorat sitt värde.
Så hur är det egentligen med jultraditionerna i vår familj? Står de fast från år till år? Hur gärna jag än vill tro att våra jultraditioner skulle vara beständiga behöver jag inte gå långt tillbaka för att se att varje jul ändå fört med sig något nytt. Via nya familjemedlemmar eller vänner, via inspiration från olika håll. Det är precis som det ska vara.
