Det är min man som startar den här diskussionen vid middagsbordet. Han ska hålla ett anförande på Internationella dagen för våld mot kvinnor och behöver processa sina tankar lite. Han vill utgå ifrån tanken om ’ljus i mörkret’ eftersom evenemanget är kopplat till kampanjen Ljus, inte våld.
– Jag hörde på radion idag att varannan finländsk kvinna utsätts för våld, utbrister en av mina döttrar.
Vi äter asiatisk grönsakssoppa och det hettar till ordentligt. Diskussionen är intensiv och vi gör vad vi kan för att få bilden att fungera.
Hur ska vi definiera mörkret? Våld, hopplöshet, skam.
Och vad är det för ljus som kan skingra ett sådant mörker?
– Att man pratar, säger min yngre dotter. Att ingen tror att våld och övergrepp är tabu.
– Upplysning, föreslår jag och känner mig lite nöjd över ordvalet. Att vi kvinnor vet vad som är rätt och vad som är fel. Att vi känner till våra rättigheter.
– Andra kvinnors berättelser, funderar min svärdotter. Att få höra om andra som blivit utsatta men som klarat sig. Att det finns en väg framåt, uppåt. En ljusare framtid.
– För någon kan den hjälp som finns att få vara ljuset i tunneln, säger den psykoterapeut som jag är gift med. Det inger hopp.
– I kampanjen Ljus, inte våld delar vi ut reflexer som har formen av ett ljus, fortsätter min man. De gör medmänniskorna synliga ute i mörkret.
När middagen är över och jag blåser ut stearinljusen inser jag hur mörkt det egentligen är här i Finland, även utanför mitt fönster.
För att inte tala om Nuorgam där solen inte alls går upp förrän om två månader.
Då återvänder ljuset. I väntan på det, låt oss tända några ljus! Och skingra mörkret tillsammans med varandra.
Allt blir så mycket lättare när det är ljust!
