Under mina år som modersmålslärare i gymnasiet hade jag ofta klassen att producera en egen tidning. Ibland utkom den som ett nummer av skoltidningen, ibland som en bilaga till dagstidningen. Uppgiften fyllde många funktioner; studerandena fick skriva för en större publik och jobba med en text som nådde längre än katedern, vilket alltid motiverade dem, samtidigt som de fick följa med en process från idé till verklighet.
Ett år hade gruppen aningen svårt att komma igång med arbetet och det var besvärligt att hitta lämpliga intervjuobjekt. De flesta föreslog kompisen som satt bredvid. ”Alla människor bär en historia” har alltid varit min devis, men den här gången ville jag får dem att vidga sin blick och rikta sig lite längre bort än det egna klassrummet. De måste komma ut ur sin egen bubbla, komma utanför sin egen bekvämlighetszon.
Jag bad gruppen komma med mig till fönstret som vette ut mot en gata i Helsingfors. De ställde sig på rad och blickade ut.
– Ska jag berätta en hemlighet? Det finns en värld här utanför, viskade jag och pekade försiktigt ut genom fönstret.
De stirrade på mig med stora ögon.
– Jo, alldeles på riktigt, viskade jag allvarligt och nickade.
Vad det slutligen berodde på må förbli osagt, men uppenabarligen förstod de min vink eftersom idéerna började strömma in och många intressanta artiklar och intervjuer skrevs också av den gruppen.
Jag har ofta sett det som nödvändigt att påminna mig själv om samma sak. Utanför mitt köksfönster, utanför mitt jobb, utanför mitt eget liv och min egen bubbla finns faktiskt en hel värld. En värld som är större än min egen, en värld som har andra färger och former, en värld som kanske ibland känns obekväm jämfört med min egen, men som jag också ska vara en del av.
Ja, det finns en värld här utanför. Alldeles på riktigt.
Pamela Granskog är modersmålsläraren som numera jobbar med skolutveckling
