Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd,Martin

Vi och de

19 Nov , 2019, 13.12 Martin Näse

 

Flygplanet lättar från startbanan. Det är söndag morgon på den grekiska ön Lesvos, en liten bit från gränsen till Turkiet. Vår grupp på åtta personer från Finland får en sista överblick över den vackra ön.

Där nere kan vi en sista gång skymta Moria, flyktinglägret med en planerad kapacitet för 3000 personer. Just nu inhyser det ca 15000 ”invånare” och antalet ökar varje dygn, när flyktingsmugglare skickar iväg nya gummibåtar från den turkiska sidan. Lägret har varit vårt huvudsakliga mål i en vecka. Vi har deltagit i praktiskt arbete hos olika hjälporganisationer och överlämnat penningdonationer från Finland till dem. Nu lutar vi oss bekvämt tillbaka och åker hem. Vi passerar enkelt genom alla kontroller och över alla gränser, viftande med våra pass och boardingkort. Flyktingarna stannar kvar. 

Vi hyrde ett hus genom airbnb – med fyra duschar och fyra toaletter för åtta personer. Enkelt, men rent, torrt och varmt. Flyktingarna bor i tält eller containerbarack ­­– med en dusch för åttio personer och toaletter som kvinnorna inte vågar besöka nattetid. Trångt, stinkande, fuktigt, kallt.

Med vår hyrda minibuss körde vi på morgnarna från huset till lägret och andra platser där frivilligorganisationerna arbetar. Flyktingarna går, de som orkar, från Moria på morgonen och tillbaka på kvällen. En sträcka på mellan 4 och 8 km en väg.

De tar sig till öns huvudort Mytilene eller någon av de oaser som hjälporganisationerna försöker skapa. Kvinnor, män, barn och ungdomar flyter fram i en till synes aldrig sinande ström. Hos organisationerna kan man kanske få plats på en språklektion, besöka ett enkelt utegym, leka i en liten lekpark, besöka en sjukstuga, låna en bok från ett skåpbilsbibliotek, köpa ett donerat second handplagg eller få sig ett mål mat. Stannar man i lägret får man köa i timmar för en undermålig portion.

De flesta har kommit från Afghanistan, Irak, Syrien eller något afrikanskt land. Barn som kommit ensamma är särskilt utsatta och placeras i mån av möjlighet i lägrets speciella säkerhetszon. Väntetiden är månader, i de flesta fall år.

Sjukvårdarna ser piskspår och andra märken på tortyr. Den mentala pressen orsakar svår depression och huvudvärk. Det är svårt att sova i lägret, skabb orsakar klåda och det blir ofta slagsmål mellan invånare och olika grupperingar, med knivar och andra tillhyggen. Den grekiska polisens utryckningsbuss står parkerad vid lägerporten för att inge respekt för lag och ordning, men det räcker inte långt.

Flyktinglägret växer och det behövs mera plats. En dag bereder vi en plan yta för ytterligare två 16-personers tält, på den vidsträckta sluttningen där Moria-lägret befinner sig. Med hackor, spadar och händer förflyttar vi stenar, grus och packad lera. Vi är två män från Finland som jobbar ihop med ett par andra europeiska volontärer – och fyra inte ännu tonåriga flyktingpojkar. Pojkarna har dykt upp frivilligt och de jobbar ivrigt. Deras arbetsglädje beror antagligen på att det plötsligt händer något annorlunda, där de kan vara med och få lite omväxling i tillvaron. Det betyder inget för dem att det är någon annan som kommer att bo på den nya ytan.

Solen skiner i dag. Här och nu skyfflar vi jord tillsammans, pustar ut lite och delar på en grekisk apelsin. Vi och de.


Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Läs också

Kommenteringen är stängd.