En tidig höstmorgon i början av 2000-talet ringde min syster till mig i Uppsala, där jag deltog i ett möte kring nordiskt samarbete för modersmålslärare. Vår farbror hade kvällen innan akut blivit intagen på sjukhus i Karleby för hjärtbesvär. Han klarade inte kampen utan somnade in tidigt på morgonen.
Visst hade jag mött sorg tidigare. Jag hade mist både min mormor och min morfar, men det här var annorlunda. Våra farföräldrar hade vi aldrig träffat eftersom de dog långt innan vi föddes. En relativt stor åldersskillnad mellan vår pappa och vår farbror ledde till en väldigt nära kontakt mellan pappa och vår farbror. Han var långt mer än en bror och en farbror för oss alla. Nu var han borta.
Jag minns inte så mycket annat av Uppsala än att jag vid 7-snåret planlöst irrade omkring i staden. Jag minns att jag stirrade ut över ett vattendrag, längtade efter att få gråta i min egen kudde hemma i min egen säng och försökte förstå att någon, som tillhörde min pappas generation, just hade somnat in. Denna någon var min egen farbror.
Väl tillbaka på hotellet gick jag ner till frukosten och möttes av en äldre kvinnlig kollega med livserfarenhet. Hon såg genast hur det var fatt med mig. Jag minns inte exakt vad hon sade. Men jag minns att hon satte sig ner med mig. Jag minns att hon lyssnade och att hon delade stunden med mig. Främst av allt minns jag att hon fanns där, att hon gav utrymme för min förvirring och min sorg. Så mycket mer behövdes inte.
När jag långt senare bearbetat sorgen efter min egen mamma, både i egenskap av dotter och mor, har jag ibland fått frågan hur man ska möta en människa i sorg. Svaret är väldigt enkelt. Det behövs inte annat än att man finns där. Man kan vara tyst, man kan smekan handen, man kan krama. Mer behövs inte.
Under allhelgona tänder jag ljus. Jag tänder för alla som vi saknar, för alla som saknar. Jag tänder för dig och för mig, för mamma och Levi och för alla andra som vandrat före oss.
Pamela Granskog är modersmålsläraren som blev skolbyråkrat och numera jobbar med läroplansutveckling
