Varje år brukar vi på Arbis välja ett tema som är tänkt att ge inspiration och nya infallsvinklar inför planeringen av följande års kursutbud. Det här läsårets tema blev spår och det känns i skrivandes stund, så här i efterdyningarna av klimattoppmötet i New York, mera aktuellt än någonsin. En hållbar utveckling och vilka spår vi lämnar efter oss i miljön hör till de dagliga samtalsämnena. Men till en hållbar utveckling hör också den sociala biten, de mellanmänskliga relationerna. Allt mer forskning betonar vikten av gemenskap som avgörande inte bara för vårt välmående utan också för en gynnsam samhällelig utveckling. ”Människan är ingen ö, hel och fullständig i sig själv”, konstaterade redan den engelska poeten John Donne år 1623 – vi är alla en del av mänskligheten.
Samma tankegångar upptäckte jag på ett seminarium kring temat ekosocial bildning: Känslan av betydelse föds i förhållande till andra. Vi vill bli sedda, hörda och få bekräftelse för dem vi är – alla har vi samma människovärde. Det är också först i samverkan med andra som våra tankar och idéer kan växa till något större – ensamma kommer vi inte långt. Och utan en levande natur omkring oss kommer vi ingenstans.
Den ekosociala bildningen betonar därför att inte enbart människorna har samma värde sinsemellan utan att allt levande befinner sig på samma hierarkiska nivå; djur, insekter, växter, alger är helt enkelt lika viktiga som människan. Tillsammans bildar vi ett ekosystem där alla har sin egen uppgift och utgör en länk i en sammanhängande kedja. Vad som händer om någon länk går sönder, är lätt att föreställa sig – åtminstone på ett teoretiskt plan.
I vardagen är det betydligt svårare att ens veta hur många länkar det finns till exempel i kedjan mellan den bomull som odlas av småbönder i Pakistan till den t-shirt vi köper i affären hos oss. Men det är onekligen intressant och tankeväckande att fundera på de här frågorna.
Moa, rektor på Helsingfors arbis
